Germund Hesslow
[Replik
på Sven-Åke Christiansons svar på min artikel Humbug om bortträngda minnen]
In en understreckare den 15/1 beskyllde jag Sven-Åke
Christianson för att i sin bok Traumatiska
minnen och som sakkunnig i svenska domstolar under vetenskaplig täckmantel
sprida ogrundade spekulationer om minnen av sexuella övergrepp. Inget av det
han anför i sitt svar (8/2) ger mig anledning att revidera min bedömning.
Tvärtom ter sig, som vi strax skall se, denna kritik som mild.
Diskussionen handlar om sådana fall där människor påstås
1) ha varit utsatta för upprepade och allvarliga sexuella övergrepp under lång
tid, 2) under en tid av flera år eller decennier inte ha haft någon medveten kunskap
om dessa övergrepp och ha haft en normal eller varm relation till den påstådde
förövaren, samt 3) efter en sådan period av glömska med hjälp av psykoterapi ha
fått fram detaljerade minnen av övergreppen.
Ställd inför sådant måste man ta ställning till om det
påstådda minnet har skapats av terapeutisk suggestion eller om det är ett
autentiskt minne som varit bortträngt under den mellanliggande perioden.
Skeptikerna hävdar att den förra hypotesen är den mest sannolika. Skälen är att
vi anser bortträngningsmekanismen obestyrkt medan det däremot står helt klart
att suggestion kan skapa falska minnen.
Bortträngning måste skiljas från ett annat fenomen, med
vilka många av oss är bekanta, nämligen att man kan undvika att tänka på en
obehaglig händelse och undvika situationer som aktiverar minnet. Om man lyckas
härmed, så kan teoretiskt ett traumatiskt minne, precis som andra minnen, med
tiden förblekna genom en normal
glömskemekanism. Observera dock hur detta skiljer sig från bortträngning.
Vid denna process antas ju minnet vara helt otillgängligt men ändå finnas kvar
intakt i hjärnan och till och med orsaka sjukdomssymptom. Vid normal glömska är
minnet tillgängligt men falnar efterhand. Ingenting tyder på att man på detta
sätt skulle kunna glömma svårare trauman som regelbundna våldtäkter eller mord.
Det finns tvärtom en omfattande mänsklig erfarenhet av tortyr,
koncentrationsläger, naturkatastrofer, förluster av anhöriga och andra
tragedier som entydigt visar att hemska upplevelser inte glöms bort.
Bortträngning måste också skiljas från hjärnskador av
olika slag (fysiska trauman, alkohol mm) som kan störa minnesmekanismerna
liksom från den oförmåga att långsiktigt memorera händelser som finns hos barn
under ca 4-6 år, sk "infantil amnesi".
Varför tvivlar nu så många på bortträngningsteorin?
Svaret är att den dels är osannolik på teoretiska grunder, dels strider mot
allmänmänsklig erfarenhet samt att den saknar stöd i såväl klinisk som
experimentell forskning trots att försök att påvisa bortträngning har bedrivits
i decennier.
Minnet av traumatiska händelser och därmed förknippad
ångest är ett biologiskt skydd, en alarmsignal som skall få oss att undvika
farliga situationer i framtiden. Detta erkänns också av bortträngnings-teorins
anhängare som emellertid lägger till att alarmsignalen är så skadlig att den
måste elimineras av en särskild bortträngningsmekanism. Sedan behöver vi
tydligen motarbeta även denna, ty om man har trängt bort ett trauma måste man
gå i psykoterapi för att återfå minnet.
Teorin innehåller även andra egendomligheter. Associationsvägarna till det bortträngda minnet är så blockerade att informationen inte kan nå hjärnans språkområden, men den kan lätt nå andra delar av hjärnan i form av psykiska symptom - dock inte omedelbart, utan först efter många år.
Denna teori är såväl oklar som långsökt, men den helt avgörande frågan är ändå om det
finns några empiriska belägg för den. I min förra artikel förnekade jag
det. Genomgångar av den vetenskapliga litteraturen på området utförda av respekterade
forskare och publicerade i vetenskapliga tidskrifter har utmynnat i slutsatsen
att några sådana belägg inte existerar.
Vad har nu Sven-Åke Christianson att säga i denna helt
centrala fråga? Svaret är utomordentligt avslöjande, inte minst mot bakgrund av
hans kritik av meningsmotståndare för bristande vetenskaplighet. Han anför i
sin replik två empiriska argument. Det ena består i en hänvisning till en
kvinna (beskriven i hans bok) "som efter att ha våldtagits inte bara
blockerar bort händelsen i sig utan också minnet av vem hon är och sin tidigare
livshistoria". Men denna kvinna hade utsatts för slag och sparkar mot
huvudet och hon hittades medvetslös efter övergreppet. Den mest närliggande
förklaringen till minnesförlusten är naturligtvis en hjärnskada, och fallet har
inget som helst värde som bevis för bortträngning.
Hans andra empiriska argument är följande:
"Existensen av blockering av minnen bekräftas bland annat av FBI:s
rapporter om barnpornografifilmer där flera av barnen när de kontaktats som
vuxna inte kunnat minnas de övergrepp som dokumenterats i filmerna". Många
läsare måste här dra slutsatsen att jag har fel och att det trots allt finns
empiriska bevis för bortträngning.
Men till att börja med bevisas inte bortträngning så
enkelt. Bl.a. måste man utesluta infantil amnesi och man måste styrka att
barnen inte helt enkelt glömt händelserna, dvs visa att det verkligen rör sig
om bortträngda och återvinningsbara minnen. Trots detta beslöt jag mig för att
granska studierna ifråga. Jag skrev därför (via elektronisk post) till
Christianson, som ännu inte har svarat, för att få referenserna. Jag skrev
dessutom till några forskare i USA, vilka i sin tur kontaktade en av FBI's
experter på övergrepp.
Det häpnadsväckande är nu att ingen av dem kunde bekräfta existensen av några FBI-rapporter med det
av Christianson beskrivna innehållet. Det närmaste man kunde komma var ett sk
"personligt meddelande" från en FBI-agent. Har Christianson
hänvisat till rapporter han inte har sett, eller vad skall vi egentligen tro?
Christianson försöker nu också att dölja sina egna bidrag
till legitimeringen av det terapeutiska skojeri som nyligen förevisades i
TV-programmen "Myter, terapeuter och förträngda minnen". Han säger
att jag "slår in öppna dörrar angående förekomsten av falska minnen och
avarter av terapier" och försöker låtsas som om han är lika chockerad som
alla andra över denna verksamhet. Om Christianson nu försöker retirera från den
position han intagit i sin bok, är det utmärkt, men med tanke på den roll som
boken spelar i svenskt rättsväsende är det bra om detta blir klarlagt.
Det kanske mest ökända exemplet på falska minnen, som
upptog en betydande del av TV-programmet, är Eileen Franklins anklagelser mot
sin far för sexuella övergrepp och mord. I sin bok accepterar Christianson helt
entydigt Eileens minnen och avvisar för säkerhets skull skeptiska kritiker.
"Enligt barnpsykiatern Lenore Terr ... är det mycket ovanligt att denna
typ av minnen av traumatiska händelser är fabricerade och saknar verklighetsunderlag...
Detta är också min egen uppfattning." (s 112) "Denna typ" syftar
på Franklinfallet och eftersom nästan alla de fall som redovisades i programmet
var av samma typ, måste den citerade meningen betyda att de flesta av dessa återvunna
minnen var autentiska.
Att Christianson tror så är inte en tillfällig lapsus.
Han avfärdar forskare som sökt visa att falska minnen kan uppkomma genom
suggestion och menar att deras experiment inte är tillämpliga på sexuella
övergrepp (s 116). Han tror också att psykologisk expertis kan avgöra om minnen
är autentiska eller falska. "Falska minnen innehåller oftast allmänna
beskrivningar med få detaljer och är inte förenade med starka
känsloyttringar" (s 114). Detta är givetvis en villfarelse vilket ligger i
öppen dag för alla som såg den nämnda TV-dokumentären liksom för alla som läst
något om häxprocesserna eller om religiösa väckelserörelser.
Jag påstod också att Christianson vidarebefordrar rena
vandringssägner som tex "att motvilja mot filmjölk kan vara ett tecken på
att man tvingats till oralsex". Nu skriver han att detta "stämmer
förstås inte", men det framgår inte om det är vad som faktiskt står i
boken eller mitt påstående därom som är felaktigt. Låt mig då för klarhetens
skulle citera: "Minnesinformationen ... kan ses tydligt genom olika
symptom. En kvinna som blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn ... var
oförmögen att i vuxen ålder dricka mjölk, filmjölk...". (s 108).
Christianson antyder att det psykoterapeutiska
kvacksalveri som förevisades i TV-programmen är ett rent amerikanskt fenomen. I
Sverige förekommer nog inte sådant, ty här är terapeuterna utbildade och
legitimerade. En så sangvinisk inställning är svår att dela när man betänker
att psykologisk utbildning i Sverige meddelas av bl.a. Sven-Åke Christianson
och att hans bok används vid utbildning av terapeuter, poliser och jurister.
Det förhållandet att någon är legitimerad psykolog eller psykoterapeut är
dessvärre ingen som helst garanti för att verksamheten bygger på vetenskaplig
grund.