Kan
man glömma att man varit utsatt för tortyr eller andra övergrepp? För bara
några år sedan var svaret på en sådan fråga självklart - riktigt svåra
upplevelser plågar ofta en människa för resten av hennes liv. Vi har alla hört
hur offren från de nazistiska koncentrationslägren förföljts av sina minnen i
decennier.
Sedan
en tid tycks denna insikt vara bortglömd och en rakt motsatt föreställning har
brett ut sig. Vissa psykoterapeuter tror numera att upplevelser av sexuella
övergrepp ofta trängs bort från medvetandet, så att en person kan ha varit
utsatt för regelbundna övergrepp i flera år men vara helt omedveten om saken
tills en förfaren terapeut lyckas dyrka upp porten till det undermedvetna och
plocka fram minnet.
Vidskepliga
teorier om mystiska krafter i själslivet sveper då och då över världen. På
1600-talet kulminerade i Sverige medeltida föreställningar om häxeri. I de s.k.
trolldomsprocesserna skildrade barn hur de förts iväg till Blåkulla och sett
vuxna kvinnor bola med djävulen. Många av de anklagade, som under intryck av
tidsandan förväxlat drömbilder och fantasier med verkligheten, erkände samröret
med den onde och brändes på bål.
På
1700-talet lyckades Anton Mesmer med hjälp av "animal magnetism"
framkalla bisarra känsloyttringar bland societetsdamer i Paris. Genom att
stryka patienterna med händerna kunde han försätta dem i ett tillstånd av
hysteriska konvulsioner som skulle rätta till de magnetiska krafterna och orsaka
psykiskt tillfrisknande. Ett decennium senare uppnådde Charcot detsamma med
hjälp av hypnos. Under vårt århundrade har en mängd bisarra psykologiska
frälsningsläror avlöst varandra. Helt nyligen trodde många på Arthur Janovs
teori om "primalskriket". Dagens mode är multipla personligheter och
bortträngda minnen av sexuella övergrepp.
Medan
primalskrikandet kunde ses som en ganska oförarglig företeelse, på sin höjd ett
irritationsmoment för ljudkänsliga grannar, har teorin om bortträngda
incestminnen fått ytterst allvarliga konsekvenser. I USA har många människor
fällts i domstol för sexuella övergrepp enbart på grundval av
"minnen" som har uppkommit under psykoterapi. Tiotusentals människor
har fått sina liv förstörda på grund av de anklagelser som framsprungit ur
terapin.
1969
mördades i närheten av San Fransisco en åttaårig flicka vid namn Susan Nason.
Mordet klarades aldrig upp, men tjugo år senare började plötsligt Susans
väninna Eileen Franklin under inflytande av sin terapeut att "minnas"
sexuella övergrepp hon som barn utsatts för av sin far. Efter ytterligare
terapi erinrade hon sig även att pappan mördat Susan i sin skåpbil. Trots att
flera indicier talade för faderns oskuld, lät sig juryn övertygas av Eileens
påstådda minnen och han fälldes för mord. Domen har ogiltigförklarats men
Franklin sitter kvar i fängelset i väntan på ny rättegång.
I
Sverige inträffade nyligen ett snarlikt fall. En ung kvinna i västsverige sökte
hjälp för bl.a. hetsätning. Med hjälp av terapeuter som anammat teorin att
ätstörningar beror på sexuella övergrepp började flickan få mardrömmar i vilka
fadern utsatte henne för incest. Så småningom fövandlades drömmarna till minnen
och plötsligt erinrade hon sig också hur hon som sexårig passagerare i faderns
lastbil bevittnat hur denne slog ihjäl en lifterska som avvisat hans sexuella
närmanden. Pappan frikändes, men familjen har naturligtvis fått betala ett
fruktansvärt pris.
Franklinfallet satte igång en formlig epidemi av
återvunna incestminnen i USA. Det har också blivit ett skolexempel på riskerna
med en psykoterapi som saknar vetenskaplig grund. Överväldigande skäl att
misstro Eileens vittnesmål anförs i boken The
Myth of Repressed Memory (New York 1994), av Elisabeth Loftus och Katherine
Ketcham. Loftus är en av USAs mest kända minnesforskare och vittnade för
försvaret i Franklinrättegången.
Den bästa boken
om ämnet är dock journalisten Mark Pendergrasts Victims of Memory (Hinesburg 1995). Pendergrasts är själv ett offer
för minnesepidemin; hans vuxna döttrar anklagade honom efter terapi för
övergrepp och boken är resultatet av författarens försök att förstå den
katastrof som drabbade honom. Den innehåller förutom intervjuer med offer och
terapeuter en vederhäftig framställning av vetenskapens syn på bortträngning,
hypnos och multipla personligheter - ett annat symtom som sägs följa på
övergrepp. Den som vill läsa en mer kortfattad översikt över den amerikanska
debatten på området bör ta del av Fredrick Crews ypperliga artiklar i New York Review of Books (17/11 och 1/12
1994).
Det
går inte att bevisa att bortträngning aldrig kan förekomma, men det finns inga
vetenskapliga belägg för fenomenet och det är dessutom en ganska långsökt idé.
Hjärnan är ett ändamålsenligt organ och en av dess viktigaste funktioner är att
memorera farliga ting för att dessa skall kunna undvikas i framtiden. Enligt
all mänsklig erfarenhet är det också så minnet fungerar. Man glömmer lätt
mindre viktiga ting, men otäcka upplevelser etsar sig vanligen in i minnet med
särskild kraft. En mekanism som hemlighåller identititen hos våldtäktsmän och
mördare är biologiskt orimlig. Tanken att man skulle kunna vara utsatt för
regelbundna våldtäkter i flera år utan att ha en aning om saken är milt talat
bisarr.
Ett
skäl till att detta inte inses allmänt kan vara att bortträngning i egentlig
mening lätt förväxlas med andra fenomen. Man kan t.ex. "tränga bort"
ångestladdade minnen i den bemärkelsen att man kan undvika att återkalla dem, men i sådana fall vet man dock vad som
har skett och kan berätta om det vid förfrågan. Lyckas man undvika minnet under
mycket lång tid, kan det förstås också förblekna efter hand. Vid bortträngning
antas dock minnet finnas kvar intakt, fastän för tillfället otillgängligt.
Det
är också välbekant att man kan glömma saker och ting som en följd av
skallskador eller annan direkt påverkan på hjärnan. Inte heller detta har dock
någonting att göra med den bortträngning som påstås ske efter sexuella
övergrepp.
De
belägg som brukar anföras för existensen av bortträngning är subjektiva
tolkningar av ett litet antal okontrollerbara anekdoter. Som framgår av Loftus
och Pendergrasts böcker finns det emellertid inte något enda fall av bortträngt
och återuppväckt minne som är tillräckligt väl dokumenterat för att övertyga
vetenskapen.
Minnen
som återuppväcks i terapi är sannolikt i allmänhet ett resultat av själva
terapin. Det är väl belagt att människor med hjälp av mild suggestion kan
förmås att "minnas" nästan vad som helst. Loftus berättar om ett
experiment där en av hennes medarbetare lurade sin yngre bror att denne som
liten en gång hade kommit bort från föräldrarna i ett köpcentrum. Kort därefter
började brodern erinra sig rader av detaljer kring den påhittade händelsen.
En
patient som får höra av sin terapeut att hennes psykiska problem beror på
sexuella övergrepp i barndomen kan lätt börja fantisera eller drömma om sådana
övergrepp. Fantasierna förväxlas med autentiska minnen och varje gång de
rekapituleras (terapin pågår ofta i åratal!) läggs fler detaljer till så att
minnet efterhand blir alltmer levande. Det finns patienter som i terapi erinrat
sig hur de förts bort och våldtagits av utomjordingar i flygande tefat. Andra
har kommit ihåg rituella barnamord, som man vet aldrig har ägt rum. Människor
har t.o.m. "erinrat sig" och erkänt påhittade brott.
I
Sverige har en rad vanföreställningar om incestminnen spritts genom boken Traumatiska minnen av docenten Sven-Åke Christianson. Denne har
lanserat sig själv som expert på området av sådant format att
meningsmotståndare inte ens får diskutera med honom. En person som i
Psykologtidningen (5/95) kritiserade hans bok avfärdades med orden "Jag
... ser ingen anledning att diskutera ... med en person som varken arbetar
kliniskt med denna typ av problematik eller bedriver någon forskning i
ämnet".
Om Christianson är en auktoritet på området, så
märks inte mycket härav i hans bok. Fastän han ger en detaljerad och sakkunnig
genomgång av sådan minnesforskning som han själv varit inblandad i, uppvisar
han på andra områden en anmärkningsvärd oförmåga att skilja välgrundade
påståenden från trendig mytologi. Banala påståenden underbyggs med rikliga
referenser till vetenskaplig litteratur, vilket ger boken en bedrägligt sken av
vederhäftighet, medan ytterst omstridda hypoteser och ibland rena stolligheter
framförs utan något stöd alls.
Läsaren får t.ex. intrycket att bortträngning är ett allmänt accepterat fenomen. Franklinfallet framställs aningslöst som ett "uppmärksammat exempel på bortträngda traumatiska barnddoms-minnen" trots att oberoende verifikation av minnena helt saknas. Ingenstans antyds det att en lång rad av de forskare som citeras i boken offentligt tagit avstånd från bortträngningsteorin. Fastän han nämner terapeutisk påverkan som en möjlig felkälla, bagatalliseras problemet och det faller honom inte in att detta är en plausibel förklaringen till flera fall av bortträngning. I stället försöker han ge sken av det skulle vara möjligt att skilja ett planterat minne från ett verkligt.
Christianson
kan inte förneka det välkända förhållandet att barn normalt minns traumatiska
upplevelser särskilt väl. För att få ihop detta med bortträngningsteorin
åberopar han en teori som går ut på att barn minns enstaka trauman väl men att
upprepade trauman trängs bort. Idén är förstås befängd och löser inte ens den
aktuella motsägelsen. Eileen Franklin bevittnade bara ett enstaka mord men
trängde bort det. Koncentrationslägerfångar utsattes för upprepade trauman som
inte trängdes bort.
Ett
fall som diskuteras ingående i boken gäller en kvinna som skall ha bortträngt
såväl en våldtäkt som händelser strax dessförinnan. Hon hade emellertid i
samband med övergreppet utsatts för allvarliga slag och sparkar mot huvudet och
hon hittades medvetslös och blodig på platsen. Den mest närliggande
förklaringen är naturligtvis en skallskada, men Christianson väljer godtyckligt
att tolka minnesförlusten som bortträngning.
Ett annat exempel på bokens oseriösa karaktär är
de påståenden som görs om multipel personlighet, ett tillstånd som sägs
innebära att en person kan växla mellan olika personligheter som lystrar till
olika namn och har olika separata minnen. Begreppet multipel personlighet
bygger på en primitiv föreställning om personligheten som en självständig agent
i psyket och är helt oförenlig med en modern syn på hjärnan. Det avfärdas av
många nyktra bedömare som en skröna. Ändå kan Christianson lägga ut texten om
såväl orsakerna som den adekvata behandlingen av tillståndet. Han hävdar att
ett "tiotal olika personligheter är inte ovanligt". Han påstår att
sexuella övergrepp i barndomen "har en avgörande roll för en utveckling
till personlighetsklyvning" och att "den enda framgångsrika
behandlingen har visat sig vara psykoterapi". Allt detta och mer därtill
slår författaren obekymrat fast om ett tillstånd vars själva existens är
ifrågasatt.
Christianson vidarebefordrar också en rad andra
vetenskapligt grundlösa föreställningar, som att det skulle finnas ett samband
mellan ätstörningar och sexuella övergrepp, att motvilja mot filmjölk kan vara
ett tecken på att man tvingats till oralsex, att "nästan alla"
seriemördare varit utsatta för övergrepp och att morden är ett uttryck för ett
behov att tillfoga andra den kränkning de själva varit utsatta för.
Man kunde ha förbigått denna bok med tystnad, men
eftersom den åberopas i svenska domstolar och redan fått ödesdigra konsekvenser
för många människor är det nödvändigt att i klartext säga vad det är fråga om:
psykologiskt kvacksalveri.