Att
förhållandet till våra föräldrar avgör hur vi blir som vuxna är i dag en
universalförklaring till svårbegripligt mänskligt beteende. Det finns nu en
omfattande forskning som tyder på att så inte är fallet. Enligt en hypotes
utövar kamratkretsen det starkaste inflytandet.
Varför
utvecklar en människa en viss personlighet eller ett viss beteendemönster? Hur
uppkommer, för att ta ett konkret exempel, de böjelser som får vissa män att gå
till prostituerade? I en tidningsintervju hävdar en psykolog att svaret står
att finna i relationen till modern. "Många män som har som vana att köpa
stora mängder sex upplever sin mor som likgiltig och avståndstagande eller
överbeskyddande och påträngande [. . .] En pojke som inte känner sig älskad
eller inte tillåts att växa som man kan fyllas av en vrede som gör att han
omedvetet börjar trösta sig med överdrivna mängder av sex" (DN 5/10 1998).
Under
hösten åtalades en 23-årig student för en serie bestialiska mord. En känd
psykolog uttalar sig: "Förklaringen till 23-åringens raseri finns i hans
uppväxt" (AB 8/10 1998). Några dagar senare uttalar sig samme psykolog om
bakgrunden till att två små pojkar i Arvika kunde mörda en lekkamrat: "En
gemensam nämnare för många förövare är att det aldrig har funnits någon där för
deras behov [. . .] Ofta präglas föräldrarnas uppväxt av liknande
trauman." (Expr 3/11 1998). Denna universalförklaring, att det är
förhållandet till våra föräldrar som avgör hur vi blir som vuxna, lärs ut av de
beteendevetenskapliga institutionerna vid våra universitet och högskolor och
upprepas i massmedier varenda gång ett svårbegripligt beteende kommer på tal.
Men tron på föräldrarnas avgörande betydelse för barnets utveckling är
felaktig. Hur chockerande det än kan låta, finns det nu en omfattande forskning
som tyder på att de personlighetsdrag som får vissa människor att köpa sex
eller mörda sina lekkamrater inte har ett dugg att göra med hur de behandlades
av sin mamma.
Judith
Rich Harris, författare till ett antal traditionella läroböcker i
utvecklingspsykologi, går i en vetenskapligt vederhäftig men populärt och
trevligt skriven bok med titeln The Nurture Assumption (462 s, The Free
Press) till rätta med antagandet att det är föräldrarnas beteende som skapar
den vuxne individen. Boken har två teser. Den första är att föräldrarna i stort
sett saknar betydelse för hur barnen blir. Den andra är att de effekter på
personligheten som inte bestäms av arvsanlagen, den viktigaste faktorn, är en
följd av relationerna till andra barn snarare än till föräldrarna. Termen
"personlighet" syftar här på sådana relativt stabila känslomässiga
reaktionsmönster och motiv som till exempel blyghet, själviskhet, impulsivitet
eller socialt kontaktbehov, och bör inte förväxlas med de konkreta beteenden
som personligheten kan ge upphov till.
Det
starkaste argumentet mot tron på "uppfostringsantagandet" kommer från
de numera välbekanta studierna av enäggstvillingar som vid späd ålder
adopterats bort till olika familjer. Eftersom dessa barn är genetiskt identiska
men har haft olika uppväxtförhållanden, måste eventuella likheter mellan dem
bero på genetiska faktorer och skillnaderna på miljön. Dessa studier visar, och
här råder enighet bland experterna, att enäggstvillingar med skild uppväxt
uppvisar en korrelation på bortåt 50 procent för de flesta
personlighetsegenskaper, (korrelationen är ett statistiskt mått på
överensstämmelse eller likhet som kan variera mellan 0 och 100 procent) vilket
betyder att omkring hälften av variationen i personlighet beror på genetiska
faktorer.
Nu
kunde man kanske tro att om hälften av personlighetsvariationen beror på gener,
så måste den andra hälften bero på miljön. Även om föräldrarnas roll är
väsentligt mindre än man tidigare föreställt sig, så kan den ändå vara
betydande. Resonemanget kan verka rimligt, men det håller inte. Hade det varit
riktigt, skulle enäggstvillingar som vuxit upp tillsammans, och alltså delat
miljö, likna varandra mera än de som vuxit upp i olika familjer. Så tycks dock
inte vara fallet. Forskningen visar tvärtom, att enäggstvillingar med gemensam
uppväxt knappast liknar varandra mer än de som vuxit upp åtskilda. Obesläktade
barn som vuxit upp i samma familj liknar inte heller varandra mer än helt
orelaterade barn i samma samhälle.
Men
finns det inte rader av vetenskapliga studier som visar att barn far illa av alltför
stränga föräldrar, att barn som utsatts för våld löper större risk att själva
bli våldsamma eller att det har stor betydelse för ungdomar att ha fasta normer
och goda förebilder för att mogna som människor? Enligt Harris finns det visst
sådan forskning, men den är av låg kvalitet och den visar inte alls det som
många tror. För det första är de rapporterade effekterna av uppväxtmiljöer i
allmänhet mycket mindre än de ansvariga forskarna brukar låta påskina och
resultat som strider mot den förhärskande uppfattningen förtigs ofta. Harris
citerar Eleanor Maccoby, en berömd expert på barns utveckling, som nyligen
beskrev ett projekt hon deltog i för 35 år sedan: "Resultaten var [. . .]
nedslående. I en studie av nästan 400 familjer fann man få samband mellan
föräldrarnas uppfostringsmetoder [. . .] och [. . .] barns personlighetsdrag -
faktiskt så få att nästan ingenting publicerades . . ."
Jämförelser
mellan barn som utsatts för våld och barn som vuxit upp under mer normala
förhållanden visar att de förra något oftare kommer att begå våldsbrott än de
senare, men skillnaderna är ganska små. Barn som uppfostrats av lyckligt gifta
föräldrar av två kön skiljer sig ganska litet från barn till ensamstående
mödrar eller från barn som uppfostrats av lesbiska par. Liknande resultat finns
för andra psykologiska variabler. Att skillnaderna är små betyder dock inte att
de helt saknas. Problemet är dock att de skillnader som kunnat påvisas mellan
personer som vuxit upp under olika förhållanden inte entydigt kan tolkas som
belägg för "uppfostringsantagandet".
Barn
som utsatts för övergrepp av sina föräldrar har ju också ärvt deras gener och
vi vet redan att våldsbenägenhet är lika ärftlig som andra personlighetsdrag.
Redan av genetiska skäl skulle man således förvänta sig att våldsoffer oftare
än andra utvecklas till förövare. Vill man visa att själva våldsövergreppen har
en långsiktig effekt på barnets psyke, måste man på något sätt kontrollera den
genetiska faktorn och det har nästan inga studier gjort. Fördomarna om miljöns
allenarådande betydelse har varit så stark att forskarna ostraffat kunnat bryta
mot elementära vetenskapliga metodregler.
Ett
annat vanligt misstag är man förväxlar orsak och verkan. Om man finner att
auktoritära föräldrar tenderar att ha bråkiga barn, kan man inte utan vidare
anta att det är föräldrarnas uppfostringsmetoder som är orsak till barnens
beteende. Som Harris framhåller, är det väl dokumenterat att föräldrarnas sätt
att behandla sina barn i hög grad är en följd av hur barnen är. Bråkiga barn
tenderar att utlösa bestraffningar och kan därigenom skapa strängare föräldrar.
Oroliga barn uppmuntrar en överbeskyddande attityd. De samband som iakttagits
mellan föräldrars och barns beteenden beror till en betydande del på barnets
effekt på föräldrarna. Ett tredje problem är svårigheten att ta reda på vilka
uppfostringsmetoder föräldrarna faktiskt har använt. Ofta har man låtit barn
fylla i ett frågeformulär för att beskriva sitt eget beteende, varefter det får
svara på nya frågor om hur det har brukat behandlas av föräldrarna.
Naturligtvis föreligger här en stor risk att ett barn omedvetet söker
rättfärdiga sig självt genom att överdriva vissa aspekter av föräldrarnas
uppträdande. När man riktat frågor om uppfostringsmetoder till både föräldrar och
barn finns det nästan ingen överensstämmelse alls i svaren.
Skall
man tro Harris, och argumentationen är synnerligen övertygande, är således den
forskning, som påstås visa att uppfostran, föräldrarelationer eller trauman har
genomgripande effekter på barnets personlighet, i stort sett värdelös.
Situationen har förbryllat beteendeforskarna. Om generna står för hälften av
variationen, måste den andra hälften bero på miljön - det är ofrånkomligt. Nu
är de miljöfaktorer man normalt tänker på i dessa sammanhang sådant som om
föräldrarna är auktoritära eller släpphänta, konsekventa eller inkonsekventa,
varma eller kyliga, våldsamma eller behärskade. Men eftersom sådana faktorer
borde göra barnen i familjen mer lika varandra, och forskningen visar att de
inte blir mer lika, så måste den relevanta miljön bestå av något annat,
faktorer som inte är gemensamma för barn som växer upp tillsammans. Vilka är då
dessa faktorer? I denna fråga finns ingen enighet bland forskarna.
En
hypotes är att olika barn kan uppleva och påverkas av samma händelse på mycket
olika sätt. Det föräldrabeteende som den ene uppfattar som avståndstagande
kanske uppfattas som kärleksfullt av den andre. Men det ter sig inte särskilt
sannolikt att två enäggstvillingar, som redan är ganska lika till sina
personligheter, skulle reagera så olika på samma beteende hos föräldrarna att
det inte skulle finnas någon likhet alls i deras reaktioner. Och även om så
vore fallet, skulle det ändå omöjliggöra alla generaliseringar om hur barn som
utsätts för det ena eller det andra kommer att utvecklas senare. Om en
"avståndstagande eller överbeskyddande mor" gör vissa pojkar till
sexköpare och andra till trogna äkta män, och man inte kan säga något om vilka
som reagerar på det ena eller det andra sättet, blir det omöjligt att dra
slutsatser om vilken sorts barndom som ger upphov till vilken sorts vuxen
person.
En
faktor som med nödvändighet är unik för barn som växer upp tillsammans är
placeringen i syskonordningen. Tanken att äldre och yngre syskon, på grund av
sina inbördes relationer, utvecklar olika personligheter är en gammal tanke,
som flera gånger avlivats av forskningen. Idén återupplivades häromåret av
idéhistorikern Frank Sulloway i boken Born to Rebel men avvisas
eftertryckligt av Harris. En annan möjlighet, som jag själv tror på men som än
så länge bara omfattas av en minoritet, är att det är fråga om slumpfaktorer av
biokemiskt och fysikaliskt slag i kombination med de mätfel som är ofrånkomliga
när man försöker mäta ett så svårgripbart fenomen som personlighet.
Enäggstvillingar har inte identiska hjärnor; deras hjärnvindlingar skiljer sig,
precis som fingeravtryck, i själva verket ganska mycket och det beror på
inflytandet av slumpfaktorer under hjärnans mognad.
Harris
diskuterar inte alls denna typ av slumpfaktorer men hon tangerar kort
möjligheten av stora mätfel. En människas beteende återspeglar inte bara hennes
personlighet utan också de situationer som slumpen försatt henne i. En viss
livssituation, äktenskapspartner, barn och arbete, kan uppamma beteendemönster
hos en individ som inte hade uppkommit under andra omständigheter. Eftersom
personlighetstester ofta består i frågor om huruvida man ofta beter sig si
eller så, är det ingen långsökt tanke, och Harris redovisar en del belägg för
den, att det man mäter faktiskt återspeglar ytligare ting än personligheten och
att en del av den icke genetiska personlighetsvariationen kan vara uttryck för
mätfel.
Harris
egen uppfattning är att den relevanta miljöfaktorn är påverkan från andra barn
snarare än föräldrarna. Barn tycks ha en mycket stark drift att inordna sig i
grupper, och är villiga att gå mycket långt för att underordna sig de normer
och beteenden som gäller i "deras" grupp. Harris ger många exempel på
hur barn som i åratal trotsat föräldrarnas försök att lära dem en sak
omedelbart tar efter beteenden som är normala i kamratgruppen. Barn till
invandrare i USA lägger sig till exempel snabbt till med både jargong och uttal
som dominerar bland andra barn i kvarteret, trots att de under väsentligt
längre tid har exponerats för föräldrarnas tal. Harris redovisar forskning som
talar för att rökning och kriminellt beteende hos ungdomar påverkas starkt av
jämnåriga men obetydligt av föräldrar.
Barn
lär sig att anpassa sitt beteende efter dem de umgås med och det finns många
exempel på hur barn som uppträder aggressivt eller väluppfostrat hemma kan te
sig radikalt annorlunda tillsammans med andra. Hur många läsare har inte någon
gång förvånats över diskrepansen mellan sin egen bild av sin avkomma och de
rapporter som kommer från skola eller dagis? Det finns forskning som visar att
barn som beter sig moraliskt i en situation, till exempel hemma, mycket väl kan
ljuga eller stjäla i en annan situation. Inte heller överför man utan vidare de
förväntningar man har på sina föräldrar till människor utanför familjen.
Eftersom
den biologiska poängen med barndomen är att förbereda sig för ett vuxenliv med
andra än föräldrarna, finns det en naturlig och uppenbar logik i Harris tes.
Man bör i första hand ta till sig sådana lärdomar hemifrån som är användbara i
de grupper där man kommer tillbringa sitt vuxenliv. Om familjens normer strider
mot dem som gäller hos jämnåriga, bland vilka ens framtida kolleger och
äktenskapspartner finns, är det givetvis klokare att anpassa sig till de
senare. Det råd Harris ger till föräldrar som undrar om det alls är
meningsfullt att anstränga sig för att barnen skall utvecklas till harmoniska
och välfungerande människor är att försöka styra deras val av umgänge. Det
rådet torde vara svårt att följa i alla länder. I Sverige, med en närmast total
socialisering av dagis och skola, torde det vara omöjligt.
En
svaghet i Harris resonemang, och en allvarlig invändning mot boken som helhet,
är att hon klumpar ihop personlighetsegenskaper, dvs. sådant som har med
motivation och känslor att göra, till exempel blyghet, själviskhet eller
aggressivitet, med konkreta beteenden som uttal, rökning eller brottslighet. De
belägg hon ger för kamratgruppernas effekter gäller i huvudsak anpassning till
gruppnormer, vad som brukar kallas "socialisation", snarare än
personlighetsutveckling. Personlighetsegenskaper återspeglar sannolikt
strukturella och biokemiska egenskaper i hjärnan och kan predisponera en individ
för vissa beteenden. Impulsivitet och aggressivitet torde exempelvis öka risken
för kriminellt beteende, men får sådana konsekvenser framför allt i samverkan
med sociala faktorer där gruppnormer är en viktig del. Att socialisation skulle
kunna ha effekter på personligheten återstår att visa.
Harris
har med största sannolikhet rätt i att det inte är modern som gör en person
till sexköpare eller våldsbrottsling, för att nu anknyta till de inledande
exemplen. Att det skulle vara kamratkretsen är en intressant men än så länge en
obestyrkt hypotes.