Germund Hesslow
Framtider nr 4, s 14-17, 1996
Det
är nästan omöjligt att diskutera politiska problem utan att göra antaganden om
orsakerna till mänskligt beteende. Ekonomiska frågor handlar i hög grad om vad
som driver människors val på olika marknader. Åsikter om brottslighet och
kriminalvård måste bygga på föreställningar om vad som framkallar brottsligt
beteende och vilka samhälleliga faktorer som kan tänkas påverka brottslingar.
Politiska insatser för att minska skillnaderna i utbildning och inkomst mellan
olika grupper i samhället kan inte förbise orsakerna till dessa skillnader.
Den uppfattning som sedan länge dominerat
samhällsdebatten, är att en människas personlighet och begåvning bestäms av
erfarenheter i barndomen. Åsikterna går isär när det gäller vilka av dessa
erfarenheter som är viktigast. I den psykoanalytiska traditionen betraktas
relationerna till föräldrarna under barndomen som särskilt viktig. Enligt
behavioristiska psykologer är vår personlighet en uppsättning inlärda
emotionella reaktionsmönster som vi förvärvat genom betingning eller s k
"social inlärning". Personligheten är då resultatet av den samlade
effekten av tidiga upplevelser, uppfostran, skolmiljö och sociala förhållanden.
Gemensamt för nästan alla som diskuterat dessa ting är dock att man fram till
nu ansett genetiska faktorer vara i det närmaste betydelselösa.
Modern
forskning talar emellertid för att denna bild av människans psykologiska
utveckling starkt överskattar effekten av den sociala miljön och underskatta
arvsanlagens betydelse. Då menar jag inte bara att den traditionella bilden är
en smula missvisande eller att en i huvudsak riktig bild behöver kompletteras
med biologiska fakta. Jag menar faktiskt att miljön har en rent marginell
betydelse i förhållande till arvet.
Flera olika slag av vetenskapliga data pekar i denna
riktning. Ett exempel är de kunskaper som nu finns om effekterna av hormoners
effekter på sexualdrift, aggressivitet, dominans, optimism, framåtanda mm. Barn
som under fostertiden utsatts för onormalt höga nivåer av manligt könshormon –
och det gäller såväl flickor som pojkar - får t ex en permanent
"maskulinisering" av sin personlighet. De får större
självhävdelsebehov, föredrar våldsammare lekar och blir senare mer
karriärinriktade. En blockering av manligt könshormon minskar aggressivt
beteende hos våldsbrottslingar. Hormonella fluktuationer hos enskilda individer
tycks enligt vissa studier kunna leda till förändringar i "intellektuell
profil"; De talanger som är bättre utvecklade hos kvinnor respektive män
tenderar att öka elelr minska när halterna av könshormoner varierar.
Fakta av denna typ är bestickande, men de har ett
begränsat bevisvärde i arv-miljöfrågan. Orsakssambandens riktning går inte
alltid från gener till hormonproduktion och från hormoner till beteende. I
själva verket vet man att sociala faktorer kan påverka hormonkoncentrationer
och att ett ytterst subtilt och komplicerat samspel råder mellan hormoner och
psykologi. Detta aktualiserar också ett annat problem.
Det sägs ibland att det är omöjligt eller t o m
meningslöst att söka kvantifiera arvets och miljöns relativa betydelse för en
viss egenskap. Alla egenskaper uppkommer ur ett komplicerat samspel mellan arv
och miljö. Detta gäller fysiska egenskaper som kroppslängd och ögonfärg lika
mycket som intelligens och blyghet. Trots det kan det ibland vara meningsfullt
att jämföra den relativa betydelsen av arv och miljö för skillnaderna mellan individer. Språkförmågan är naturligtvis
beroende av att vi fötts med en hjärna, men att somliga talar franska och andra
svenska kan trots det sägas bero enbart på miljön. Skillnader i ögonfärg beror
nästan enbart på genetiska skillnader, trots att arv och miljö samspelar även
här. Så länge man avser variation eller skillnader mellan individer, så kan det
vara meningsfullt att tala om den relativa betydelsen av arv och miljö, trots
att de samspelar med varandra.
Tvillingforskningen
Det enda sättet att kvantifiera den relativa betydelsen av arv och miljö är att studera hur individer med olika grad av släktskap liknar varandra. Man kan t ex studera enäggstvillingar, som vid späd ålder adopterats bort till skilda familjer. Tanken är, att eftersom enäggstvillingar är genetiskt identiska måste alla skillnader mellan dem bero på faktorer i miljön. Hundratals tvillingpar har testats med avseende på ett stort antal psykologiska egenskaper som intelligens, extraversion-introversion, aggressivitet, egoism-altruism, impulsivitet och sexuell inriktning.
Som framgår av tabellen nedan (hämtad från en stor
amerikansk studie som bygger på tvillingpar från ett antal länder) finns det
starka likheter mellan enäggstvillingar som vuxit upp åtskilda. Korrelationerna
(ett statistiskt mått på grad av likhet som kan variera mellan 0 och 100
procent) för flertalet studerade egenskaper ligger nära 50 procent. För
intelligens (IQ) ligger siffran väsentligt högre, nära 75 procent. (Det bör
kanske betonas att dessa siffror varierar något mellan olika studier och för
olika tester och att de bör betraktas som ungefärliga.)
Personlighet (medelvärde av 11
MPQ skalor) 0.50 0.49
Personlighet (medelvärde av 18
CPI skalor) 0.48 0.49
IQ (WAIS full scale) 0.69 0.88
IQ (Raven, Mill-Hill composite) 0.78 0.76
Intressen (medelvärde av 23 SCII
skalor) 0.39 0.48
Attityder (medelvärde av 2
religiositets-skalor) 0.49 0.51
Tabellen visar korrelationer för
ett antal egenskaper mellan enäggstvillingar med skild (S) respektive gemensam
(G) uppväxt.
Ett sätt att förstå dessa siffror med avseende på
intelligens är, att av den totala variationen i IQ orsakas omkring 75 procent
(69-78 procent) av genetisk variation och 25 procent av olikheter i miljön. Om
man på ett orealistiskt vis skulle anta att alla barn fick växa upp under
identiska förhållanden (samma stimulans, uppmuntran, träning, förväntningar
m.m.), skulle ändå minst 75 procent av skillnaderna i IQ kvarstå oförändrade.
Om däremot alla barn hade haft identiska gener, så skulle den totala
variationen i befolkningens IQ minska till 25 procent av ursprungsvariationen.
Vilka är
miljöfaktorerna?
Om 50 procent av variationen i en viss egenskap beror på
arvet, så brukar man säga att resterande 50 procent måste bero på miljövariationer.
Detta är sant men kan lätt missförstås. "Miljön" definieras som allt
som inte är gener och kommer därför att inkludera många faktorer som man inte
normalt brukar räkna till miljön.
Ett exempel är brister i de psykologiska testerna. De flesta
tester är känsliga för tillfälliga variationer i försökspersonernas humör,
trötthet och motivation, så att om samma individ testas flera gånger, så kommer
korrelationen mellan olika testtillfällen ofta inte att vara mer än omkring 80
procent. Detta betyder att av de 50 procent av personlighetsvariationen som
tillskrivits miljön, kan bortåt 20 procent i själva verket bero på slumpmässiga
mätfel.
Till miljön hör också en rad slumpmässiga händelser på
molekylnivå som mutationer eller händelser som påverkar den biokemiska
översättningen från arvsanlag till färdig organism. Händelser av dessa slag
förklarar varför enäggstvillingar skiljer sig en del även i fråga om fysiska
kännetecken, t ex varför de har olika fingeravtryck. Under fostertiden kan
tillfälliga fluktuationer i tillgången på syre eller näringsämnen i hjärnan
göra att vissa nervförbindelser blir litet svagare eller starkare än de annars
skulle blivit. Man vet att två genetiskt identiska råttor inte har identiska
hjärnor. Faktorer av detta slag hör definitionsenligt till "miljön",
men de har naturligtvis ingenting att göra med det som normalt åsyftas när man
talar om barndomsmiljö.
Det man vanligen brukar tänka på som viktiga komponenter
i barndomsmiljön är uppfostran, familjerelationer, upplevelser av övergrepp,
förluster av närstående, socioekonomiska förhållanden och intellektuell
stimulans. Betydelsen av sådana miljöfaktorer kan uppskattas genom att man
jämför enäggstvillingar som vuxit upp tillsammans med sådana som vuxit upp
åtskilda. De faktorer som just räknats upp bör ju i hög grad vara gemensamma
för tvillingar som växer upp i samma familj. Om den ena tvillingar uppfostras
strängt, förlorar en anhörig, bevittnar gräl eller får intellektuell stimulans,
så kommer detta normalt att gälla även den andra tvillingen. Om dylika faktorer
hade haft stor betydelse för utvecklingen av individens intelligens och
personlighet, så skulle man därför förvänta sig att enäggstvillingar som vuxit
upp tillsammans liknar varandra mer än sådana som vuxit upp åtskilda.
Det förbluffande är nu att den psykologiska miljön med
denna skattningsmetod i stort tycks sakna betydelse. För de flesta
personlighetsmått är, som framgår av tabellen, korrelationerna i stort sett
desamma för enäggstvillingar som vuxit upp tillsammans och sådana som vuxit upp
åtskilda. För IQ finner man en viss effekt av hemmiljön, men den är liten
jämfört med den genetiska. Dessutom tycks effekten av miljön på IQ inte vara
permanent. Enäggstvillingar som vuxit upp åtskilda tenderar att bli mer lika
varandra i vuxen ålder än under barndomen, vilket innebär att eventuella
stimulanseffekter av hemmiljön tycks vara av övergående natur.
I samma riktning pekar fyndet att obesläktade barn som
vuxit upp tillsammans inte alls liknar varandra. Adoptivbarn i samma familj
kommer naturligtvis aldrig att bemötas exakt likadant av personer i omgivningen
och deras miljöer blir därför inte helt identiska. Om det ligger någonting i de
traditionella föreställningarna om miljöns betydelse, så måste det dock rimligen
betyda att barn som växer upp i samma familj skulle bli åtminstone något mer lika varandra än de som växer
upp åtskilda. Men så tycks inte vara fallet. För de flesta
personlighetsegenskaper ligger korrelationerna mellan obesläktade barn i samma
familj nära noll och för IQ är den liten.
Reservationer och
förtydliganden
Det förefaller således svårt att undgå slutsatsen att IQ
och personlighet i hög grad är genetiskt bestämda och att uppväxtmiljö, i
ordets vanliga mening, har en ganska marginell effekt. Denna slutsats är
emellertid lätt att missförstå och det finns skäl att här göra några
förtydliganden.
Att miljön tycks förklara så litet av variationen behöver
inte betyda att den saknar betydelse i varje enskilt fall. Det kan t ex tänkas
att mycket extrema miljöer faktiskt kan påverka människor ganska mycket. Om
enäggstvillingar som växer upp åtskilda blir mycket lika varandra, så kan det
vara en följd av att de viktigaste miljöfaktorerna inte skiljer sig så mycket
mellan olika familjer som många föreställer sig. Om mer extrema miljöer hade
varit vanligare, så skulle kanske skillnaderna ha varit större. I länder där
många barn är undernärda eller aldrig får gå i skolan är sannolikt skillnaderna
i begåvning större och en större andel av dessa skillnader beror då på miljön.
Det är också viktigt att understryka att en hög grad av
ärftlighet för en viss egenskap inte måste betyda egenskapen är helt
opåverkbar. Låg intelligens beror ibland på sjukdom. Ett exempel är
fenylketonuri, ett ämnesomsättningsfel som bl a leder till dålig
intelligensutveckling. Trots att sjukdomen är ärftlig kan man lätt förebygga
den genom att utesluta ämnet fenylalanin ur kosten. Det är möjligt att andra
genetiska utvecklingsstörningar kan bli möjliga att förebygga i framtiden genom
ingrepp i miljön. Det är dock osannolikt att detta skulle få någon betydelse
för huvuddelen av befolkningen. Skälet är att låg intelligens för det mesta
beror på den kombinerade effekten av ett stort antal gener, och inte på en
enstaka och därmed korrigerbar gen.
Många tycks ha svårt att acceptera det ovanstående
resonemanget därför att det tycks strida mot deras egen erfarenhet av
människors anpassningsbarhet och inlärningsförmåga. Jag tror att svårigheten
beror på att man förbiser två viktiga distinktioner.
För det första måste man förstå att diskussionen inte
gäller mänskligt beteende, som
exempelvis kriminalitet, utan hennes grundläggande personlighet. En människas beteende bestäms av en kombination av
personlighet, erfarenhet och aktuella situationsbetingade faktorer. Kriminellt
beteende kan exempelvis vara en följd av medfödd aggressivitet och impulsivitet
(personlighet), uppväxt i en social miljö där brott är acceptabelt (erfarenhet)
samt berusning och kamrattryck (aktuell situation). Människor är läraktiga och
kan förvärva kunskaper och erfarenheter i barndomen, men därav följer inte att
personlighet eller IQ är resultat av
inlärning.
För
det andra måste man hålla isär kortsiktiga
och långsiktiga effekter av miljön.
Det är självklart att människors beteende och stämningsläge kan påverkas starkt
av den aktuella situation i vilken de befinner sig. Den som är arbetslös, lever
i ett olyckligt äktenskap eller mobbas på sin arbetsplats kan av dessa skäl
vara nedstämd, aggressiv och lättretlig. Barn som är auktoritärt eller fritt
uppfostrade beter sig olika. Vetenskapliga data talar emellertid för att
effekterna av uppfostran på personligheten är övergående. Det bortskämda barnet
är kanske besvärligt som barn men behöver inte ha tagit någon större skada på
lång sikt.
Politiska implikationer
De
fakta som ovan redovisats om arvets betydelse för personlighet och intelligens
har i den offentliga debatten uppfattats som ett hot mot vedertagna politiska
uppfattningar. Många har försökt misstänkliggöra beteendegenetikens resultat
genom att utmåla dem som försök att legitimera rasism, klasskillnader eller en
defaitistisk och inhuman socialpolitik. Fastän det är sant att genetiska data
ibland har använts på detta sätt är det långt ifrån självklart vilka de politiska
implikationerna av beteendegenetiken egentligen är. Framför allt är det
omöjligt att sätta någon entydig höger- eller vänsterstämpel på dem. Låt mig
illustrera detta med hjälp av några exempel.
Genetik och tolerans
Det är orimligt att ställa upp moraliska krav som inte
kan efterlevas. När man får veta att en viss egenskap är medfödd och därför
antagligen svår påverka, så minskar vår rätt att skuldbelägga den. En av de
egenskaper som tycks ha en genetisk grund är sexuell inriktning. Manlig
homosexualitet (den kvinnliga är mindre utforskad) tycks bero på en ärftlig
förändring av X-kromosomen och korrelera med en anatomisk egenhet i den del av
hjärnan som styr den sexuella aktiviteten.
Många homosexuella har välkomnat dessa upptäckter. Om
homosexuell läggning är ärftlig, är den inte uttryck för ett fritt val och det
vore därför meningslöst och grymt att moralisera över den. Många som trott att
homosexualitet är "smittsamt" har velat förhindra homosexuella att
göra värnplikt och att adoptera barn. Vetskapen att sexuell läggning i huvudsak
är genetiskt bestämd försvagas argumenten för diskriminering av homosexuella
kraftigt.
Kriminal- och
socialpolitik
Även om det är en missuppfattning att kriminellt beteende
skulle vara ärftligt, är det ganska klart att kriminalitet ofta i hög grad
beror på ärftliga personlighetsegenskaper som t ex dålig impulskontroll och
aggressivitet. Medfödda egenskaper påverkar starkt risken även för andra slag
av sociala problem. Det finns en genetisk predisposition för alkoholism och det
är inte osannolikt att man i framtiden kommer att kunna påvisa många andra
genetiska faktorer som på olika sätt försvårar vissa människors anpassning till
samhället.
Detta betyder naturligtvis inte att all kriminalvård
eller alla sociala stödinsatser skulle vara meningslösa. Däremot innebär det
att vissa typer av åtgärder sannolikt är ineffektiva. Det är t ex förmodligen
omöjligt att med hjälp av psykoterapi eller social träning ändra den
personlighet som gör att vissa människor ständigt återfaller i brott.
Samhälleliga insatser måste sannolikt inriktas på den aktuella situation i
vilken individen befinner sig samt vara av ett mer permanent slag. Det finns
inga enkla recept att utfärda utifrån beteendegenetiska kunskaper, men de
senare är naturligtvis väsentliga när man funderar över vilka åtgärder som är
effektiva.
Förmodligen behöver vi också omvärdera synen på
"sociala riskfaktorer". Det är en utbredd föreställning att svåra
hemförhållanden ökar risken för att barn senare i livet skall utveckla sociala
problem eller psykiska sjukdomar. Barn tvångsomhändertas ofta med motiveringen
att man härigenom skyddar dem från framtida men. Farhågorna är dock sannolikt
överdrivna och det kan finnas skäl att ompröva politiken med aktiva ingripanden
i enskilda familjer.
De som motsätter sig en genetisk syn på sociala problem
oroar sig kanske för att man kommer att förlägga ansvaret för problemen på
individen i stället för på omgivningen. Om vissa människor är genetiskt
predisponerade för alkoholism så ligger felet, kanske någon tänker, på bärarna
av de aktuella generna snarare än på samhället. Men så resonerar vi ju inte i
andra fall. Den som drabbas av en ärftlig sjukdom som Downs syndrom eller
diabetes har ju enligt de flesta av oss en större moralisk rätt till omgivningens
stöd än den som av fri vilja utsätter sig för stora risker och bryter benet i
skidbacken. Vetskapen att en oförmåga att klara sig själv beror på ett medfött
anlag torde öka snarare än minska omgivningens ansvar.
Jämlikhet
Det sägs ganska ofta att om begåvningsskillnader är ärftliga är detta ett argument mot åtgärder som syftar till ökad jämlikhet. Genom att framställa ojämlikheten som ofrånkomlig eller "naturlig" skulle man ge den en viss legitimitet. Detta är givetvis orimligt. Det är "naturligt" att bli gammal och sjuk, men detta innebär naturligtvis inte att åldrandet är något positivt. Våld och bedrägeri är i en viss mening naturliga beteenden, men vi bekämpar dem ändå så gott det går. Dessutom är de ju ingen som har hävdat att existerande klasskillnader enbart skulle vara en återspegling av genetiska skillnader. Även om man tyckte att medfödd begåvning och energi vore särskilt förtjänt av samhällets belöningar, skulle detta ändå inte legitimera ärvda förmögenheter och positioner. Om socialdarwinisten vore konsekvent, skulle han kräva konfiskatoriska arvsskatter.
När hög lön eller status endast är en följd av hårt
arbete som vem som helst kan utföra, anser nog de flesta att belöningen är
rättvis. Men det ter sig inte lika självklart att den som bara haft turen att
födas med en viss talang skulle vara förtjänt av ytterligare belöningar i form
av status eller hög lön.
Den biologiska ojämlikheten berövar dessutom
marknadsliberalismen ett starkt argument emot jämlikhetspolitik. Om alla hade
samma möjligheter, skulle alla skillnader i inkomst och status endast vara ett
uttryck för skilda preferenser. Somliga vill ha ett intressant arbete och
accepterar därför en lägre lön, medan andra värdesätter fritiden när de är unga
och får nöja sig med lägre status när de växer upp. Om alla kunde ha valt annorlunda, skulle det
naturligtvis inte finnas några skäl att uppröras över löneskillnader. Men
naturen är tyvärr grym - många människor har inte dessa val, och det är just
därför som det kan vara legitimt att kräva uppoffringar av de lyckligare
lottade.
Även om genetiska skillnader inte kan anföras som
argument emot önskvärdheten av jämlikhetspolitik, har de viktiga konsekvenser
för denna politiks möjligheter.
Huvuddelen av de skillnader i intellektuell förmåga som finns mellan människor kommer alltid att finnas. Sociala åtgärder kan bara obetydligt reducera variationen i intelligens och är dessutom dömda att motverka sina egna syften. Om man verkligen lyckades utjämna miljöfaktorerna så att alla barn fick exakt samma stimulans under sin uppväxt, skulle begåvningsskillnaderna minska litet grann, men en annan effekt skulle bli att de kvarvarande skillnaderna nu helt skulle vara genetiskt bestämda. Eliminerar man betydelsen av en faktor, måste naturligtvis den relativa betydelsen av kvarvarande faktorer öka.
En
konsekvens härav är, att den s k "sociala snedrekryteringen" till
universiteten med nödvändighet kommer att öka. Ju mindre betydelse sociala
faktorer får för var vi hamnar i samhället, desto större genomslag kommer
arvsanlagen att få. Detta kommer på sikt att öka den andel av överklassens barn
som bedriver akademiska studier och besätter de mest åtråvärda positionerna i
nästa generations samhälle. Den utbildningspolitik som bedrivs i Sverige verkar
obönhörligt i riktning mot den genetiska meritokratin. De som ogillar detta bör
sätta sig in i och fundera över de beteendegenetiska forskningsresultaten.
Däremot är det meningslöst att anklaga budbärarna.
Källor:
Eaves
LJ, Eysenck HJ, Martin NG: Genes, Culture
and Personality, Academic Press, London 1989
Plomin
R, DeFries JC, McClearn GE: Behavioral Genetics, Freeman, New York
1990
[För ytterligare referenser se den
referenslista som finns på hemsidan.]