I början av sextiotalet råkade en sju månaders pojke, i litteraturen känd som John eller Joan, i samband med en omskärelse få sin lem så allvarligt skadad, att den inte kunde återfå normal funktion. I samråd med läkare bestämde föräldrarna att man istället på kirurgisk väg skulle förvandla John till flickan Joan. Penis och testiklar avlägsnades och en artificiell vagina skapades. Puberteten inducerades så småningom med injektioner av kvinnliga könshormoner. Psykologiska experter förklarade för föräldrarna hur de skulle fostra sitt barn in i en normal kvinnoroll. Eftersom man trodde att könsroller i huvudsak var sociala konstruktioner, borde ju barnet lika gärna kunna anpassa sig till ett liv som kvinna.
Föreställningen att könsroller, enbart eller i huvudsak, är ett kulturellt fenomen underblåstes av ensidigt inlärningsinriktad psykologi och av antropologiska rapporter, delvis felaktiga skulle det senare visa sig, om en oändlig variabilitet och plasticitet i de mänskliga kulturerna. Min generation, som genomlevde tonåren under slutet av sextiotalet, tog starkt intryck av böcker som antropologen Margaret Meads klassiska Kvinnligt, manlig mänskligt i vilken en kulturdeterministisk syn på könsidentiteten fördes fram.
Det var mot den bakgrunden kanske inte så märkligt att man förväntade sig att John skulle anpassa sig till rollerna som flicka och kvinna. Vad som är svårare att förstå, liksom att förlåta, är hur dessa förväntningar tilläts styra beskrivningarna av den fortsatta historien. Könsbytet framhölls i många år som en stor framgång och kom att fungera som ett vetenskapligt belägg för den socio-kulturella teorin om könsrollernas ursprung. John sades tycka om feminina kläder och älskade att få sitt hår lagt. Han önskade sig dockor i julklapp och hjälpte gärna mamma med hushållsarbetet. I en ledande amerikansk lärobok om nervsystemet, använd vid läkarutbildningen i Sverige in på nittiotalet, framhölls fallet som ett bevis på miljöns dominerande roll för den sexuella identiteten.
Nu vet vi att denna bild är falsk. John avskydde i själva verket rollen som flicka. Han försökte riva sönder sina söta klänningar. Han föredrog typiska pojklekar och pojkleksaker. När han skulle få ett paraply av sina föräldrar kom han ut ur butiken med ett maskingevär. Han envisades med att urinera stående. Trots sin kvinnliga uppfostran och trots att han var okunnig om sin verkliga identitet, kände han sig som pojke. När han vid fjorton års ålder fick reda på sanningen, begärde han att man skulle återställa så mycket som möjligt av en manlig anatomi. Han lever nu med en kvinna och har adopterade barn.
Fallet John är just ett enstaka fall och har naturligtvis ett begränsat bevisvärde - jag har tagit upp det därför att det har vissa pedagogiska förtjänster. Det finns emellertid idag ett omfattande vetenskapligt material som visar inte bara att de flesta numera välbekanta schablon-föreställningarna om män och kvinnor innehåller ganska mycket sanning, utan också att skillnaderna har en biologisk grund. En del oväntade skillnader har också dykt upp, som t.ex. att kvinnor har bättre minne än män och en snabbare perception.
Flera skillnader har påvisats mellan manliga och kvinnliga hjärnor. Vissa av förbindelserna mellan hjärnhalvorna är t.ex. större hos kvinnor. Områden i den basala del av hjärnan som styr motivation och instinkter, hypothalamus, innehåller cellgrupper som är olika stora hos män och kvinnor. En av dessa, som tros vara involverad i den sexuella inriktningen, är mindre hos kvinnor och hos homosexuella män än hos heterosexuella män.
Dessa anatomiska skillnader har med största sannolikhet sin rot i hormonella olikheter, såväl under fosterstadiet som under de tidigaste levnadsåren. Hormoneffekter kan också påvisas på både emotionella och intellektuella funktioner. Detta har man kunnat studera hos flickor som exponerats för onormala mängder manliga könshormoner, antingen p.g.a. av en genetisk defekt eller därför att modern under graviditeten behandlats med syntetiska hormoner. Dessa flickor tenderar att blir “pojkaktiga“ i flera avseenden. De leker mer med bilar och mindre med dockor än andra flickor. De blir mer aggressiva och ägnar sig mer åt typiska pojklekar och pojksporter. De blir senare mer intresserade av karriär och yrkesliv och mindre familjeorienterade. Dessa flickor får också en annan begåvningsprofil än genomsnittliga flickor. Deras rumsuppfattning och förmåga till abstrakt matematiskt tänkande blir t.ex. bättre.
Det finns andra könsskillnader vars bakgrund vi vet mindre om. I vår kultur lägger kvinnor ner mer tid och resurser på sitt utseende, men detta är ingen allmän sanning. Under vissa historiska perioder och i vissa kulturer har männen varit mer dekorerade än kvinnorna. Kanske är denna observation alltför ytlig, eftersom man uttrycker olika saker med sina utsmyckningar,männen makt och status, kvinnorna hälsa och fruktsamhet. En annan dåligt studerad skillnad gäller hur män och kvinnor fungerar i grupper. Det påstås ibland att kvinnor i grupp har svårare att dra jämt, medan män lättare samarbetar och inordnar sig i lag med gemensamma mål, som vid jakt eller lagidrott. Det är svårt att säker säga om dessa skillnader har en biologisk grund. Ett skäl att tro det är, att så många andra könsskillnader tycks vara biologiska. Ett annatskäl är att nyare forskning visar att uppfostran har mycket små effekter på individens personlighet. Det skall dock medges att detta än så länge är spekulationer.
Det påpekas ofta att skillnaderna mellan män och kvinnor gäller genomsnitten – huvuddelen av normalkurvorna överlappar varandra. Många enskilda kvinnor har således bättre rumsuppfattning än en genomsnittlige man. Detta är helt sant men betyder inte att olikheterna saknar betydelse. Särskilt i ändpunkterna på normalkurvan kan effekterna bli stora. Trots att den genomsnittliga skillnaden i förmåga till matematisk tänkande är ganska beskedlig, är antalet män ovanför en viss nivå mer än tio gånger högre än antalet kvinnor. Detta får konsekvenser för könsfördelningen i yrken som ställer särskilda krav på utövarna. Antalet kvinnor med rätt läggning och begåvning för att bli professorer i teoretisk fysik är sannolikt lågt och det är litet rörande att man tror sig kunna ändra på den saken med hjälp av könskvotering.
Det finns en stark tendens att förneka verkligheten på detta område. Ibland hävdas det att vi måste vara särskilt försiktiga med biologiska fakta därför att dessa så lätt kan missbrukas. Det kan emellertid också sociologiska fakta och det finns en fara med att försöka inrätta sitt eget eller andra människors liv på grundval av felaktiga föreställningar om verkligheten, eftertryckligt demonstrerad av det tragiska fallet John.