[Denna
artikel är en slutreplik i den debatt om psykologins roll i modern
vetenskap som fördes i Sydsvenska Dagbladet under hösten 1996
under rubriken "Psykologins kris". Artikeln innehåller ett litet
fel. När jag skrev den hade jag just läst en akademisk lärobok
i utvecklingspsykologi där Silvan Tomkins förnamn på flera
ställen stavades Silvain. Jag utgick felaktigt ifrån
att den senare stavningen var den korrekta och kom därför att
orättvist beskylla Alf Nilsson för att slarva med sina referenser.]
I min förra artikel om psykologins kris hävdade jag att den nya psykobiologiska kunskapen måste utgöra en viktig del av en psykologisk vetenskap värd namnet och att den kommer att tränga undan, inte psykologin, men väl den psykoanalytiska teorin. Den senare saknar vetenskaplig substans och dess popularitet beror enligt min mening på utomvetenskapliga faktorer. Detta har föranlett ett stort antal genmälen; av utrymmesskäl kommer jag att koncentrera mig på de argument som framförs av de tre professorerna i psykologi, Alf Nilsson, Olof Rydén och Gudmund Smith.
Av
de övriga har Hans Linder redan besvarat Alf Thoor. Några av
Lars Sjödahls synpunkter betraktar jag som motiverade nyanseringar
av min med nödvändighet komprimerade artikel. Inge Dahn tar avstånd
från min vetenskapssyn som, alldeles korrekt, sägs innebära
att det "är fritt att kritisera det som framtages på varje vetenskapligt
område". Själv föredrar Dahn en ordning där "vetenskapsmannen
respekterar sitt fälts gränser och inte kränker andras".
När Dahn efter denna märkliga bekännelse skriver att min
kritik av psykoanalysen är ett "bekymmer i ett samhälle med åsikts-
och yttrandefrihet" blir jag faktiskt helt svarslös.
Professor
Nilsson ägnar en stor del av sin replik åt att analysera den
"skam" han känner å mina vägnar därför han "ertappat"
mig med att ha "undermåliga kunskaper". Även de andra professorerna
försöker undergräva min trovärdighet genom att beskriva
mig som okunnig och "illa påläst". Inte på en enda punkt
lyckas de dock precisera vad det är som jag skulle vara okunnig om
och som skulle tala emot mina ståndpunkter. De påståenden
jag gjorde om psykoanalysen kan ha förefallit kategoriska, men de
bygger alla på en gedigen vetenskaplig dokumentation. Denna kan av
utrymmesskäl inte redovisas här men den som skriver till mig
på Institutionen för fysiologi och neurovetenskap i Lund eller
till Germund.Hesslow@mphy.lu.se skall få en källförteckning.
(För den som vill kontrollera de av professorerna anvisade källorna
kan det vara praktiskt att känna till den korrekta stavningen av Antonio
Damasio, Silvain Tomkins och Clarence Crafoord.)
Biologi
kontra psykologi. Alla professorerna gör ett nummer av att Freuds
tänkande hade rötter i biologin. Tydligen tror de att jag avvisar
psykoanalysen därför att den är obiologisk. Detta är
dock en missuppfattning. Jag anser inte att det finns någon motsättning
mellan ett biologiskt och ett psykologiskt synsätt eller mellan läkemedel
och psykologisk behandling. Diskussionen handlar inte om huruvida
man skall bedriva samtalsbehandling med patienter. Den handlar om huruvida
just psykoanalysen är en användbar vägledning för sådana
samtal och om det verkligen är rimligt att psykologer och läkare
skall utbildas om betydelsen av penisavund och kastrationsångest
eller tränas i den sortens tänkande som ligger bakom sådana
begrepp.
Jag
var i min artikel noga med att understryka att varje analysnivå är
legitim. Härav följer dock inte att varje teori är legitim.
Mina invändningar mot psykoanalysen är att teorins huvudantaganden
är, i varierande grad, dåligt underbyggda, felaktiga eller rent
befängda. Dessutom anser jag att Freud och hans efterföljare
arbetat med grovt ovetenskapliga metoder. Flera vetenskapshistoriker, t.ex.
Frank Sulloway, hävdar faktiskt idag att Freud fuskade med, ja t.o.m.
fabricerade, sina data.
Effekten
av psykoterapi. Professor Nilsson påstår att jag
förnekat att psykoterapin har några effekter och att jag därvid
"avslöjar ... total okunskap" om ämnet. "Forskare världen
över insatta i det här området är överens ...
psykoterapi ger effekt" skriver han. Det senare är helt riktigt och
har därför inte heller förnekats av mig. Det jag skrev var
att de effekter som finns "saknar samband med terapeutens utbildning och
erfarenhet", vilket är något helt annat. Den som nöjer
sig med att lyssna på patienten och bistå med sunt förnuft
når lika bra resultat som den som efterforskar bortträngda oedipuskomplex.
En artikel i American Psychologist från 1994 konstaterar t.ex. att
de nu föreliggande "bevisen talar starkt för ... att paraprofessionella
terapeuter eller professionella med begränsad erfarenhet lyckas lika
bra som eller bättre än professionellt utbildade terapeuter".
Det här är väldokumenterade förhållanden som
faktiskt
stöds av Nilssons egen källa (M.L. Smith m fl 1980).
Enligt dessa forskare leder "olika slag av psykoterapi ... inte till
olika ... grader av förbättring" (s 184) och "det fanns
inget samband mellan terapeutens ...erfarenhet ... och det terapeutiska
resultatet" - korrelationen var 0.00!. (s 117, mina kursiveringar.)
Professor Nilsson borde kanske studera sina källor med litet större
omsorg innan han tar munnen full om andras bristande kunskaper.
Frågan
om psykoanalysens effekter är viktig av följande skäl: Freud
hävdade att neuroser uppkommer på grund av bortträngning
av ångestladdade tankar och känslor. Hans viktigaste argument
för denna teori var att patienterna tillfrisknade endast när
han lyckats häva bortträngningen och det bortträngda materialet
fått komma upp till medvetandet. Detta låter ju logiskt, men
om det nu visar sig att terapeuter som arbetar efter helt andra teorier
når lika bra resultat som psykoanalytikern, måste man ju dra
slutsatsen att det viktigaste argumentet för Freuds teori har fallit.
Om utbildning i psykoanalytisk teori och praktik inte leder till bättre
terapeutisk förmåga, måste man givetvis också ifrågasätta
meningen med sådan utbildning.
Finns
bortträngning? När jag påstod att bortträngning
till det omedvetna inte har demonstrerats, byggde jag bl.a. på en
översiktsartikel av psykologen David Holmes som konstaterade att "sextio
års forskning har misslyckats med att avslöja några bevis
för bortträngning". Professor Nilsson hänvisar inte till
den internationella litteraturen på området utan mästrar
mig i stället för min skamliga okunnighet om den sk "percept-genetiska"
forskning, som sedan länge bedrivits i Lund, och som har givit "belägg
för flera av Freuds och psykoanalysens teser". Om Nilsson hade rätt
skulle det vara ett mysterium att så många psykologer delar
min uppfattning om Freud. Har ingen berättat för dem att Freuds
teser har bevisats i Lund? Svaret är att många inte accepterar
Nilssons tolkning av denna forskning. I en av Humanistisk-samällsvetenskapliga
forskningsrådet beställd internationell expertgranskning av
svensk psykologi skrev man t.ex. häromåret om den percept-genetiska
skolan att fastän man "har mött allvarlig kritik med avseende
både på giltigheten och tillförlitligheten hos sina metoder,
tycks man inte ha något seriöst intresse för metodernas
vetenskapliga ställning ... Både med avseende på teori
och metod tycks Lundaskolan vara helt isolerad". Kanske har expertgruppen
fel, men så länge forskningen är så omstridd bör
den inte åberopas som bevis för bortträngning.
Barndomens
betydelse. I min artikel hävdade jag att barndomsupplevelser har
en mycket liten betydelse för "individens personlighet och psykiska
problem senare i livet" (notera preciseringarna!). Detta påstående
grundade jag på olika slag av data. Ett exempel är studier som
visar att barn som uppfostrats på olika sätt endast företer
marginella personlighetsskillnader. Än mer övertygande är
alla de studier som visar att de enäggstvillingar som adopterats bort
vid späd ålder liknar varandra ganska mycket medan de som vuxit
upp tillsammans inte blir mer lika varandra än dem som uppfostrats
i olika familjer. Min tolkning av denna forskning bekräftas av Sandra
Scarr, ordförande i Society for Research in Child Development, häromåret
gästprofessor i Stockholm och föreläsare på Psykologiska
institutionen i Lund. Vetenskapliga "data stöder" enligt henne, "inte
normal utvecklingsteori", dvs. tron att uppfostran, familjeförhållanden
m.m. bestämmer barnets utveckling. "Normala skillnader mellan familjer
har liten effekt på barns utveckling" skriver hon och påpekar
att detta bör befria många föräldrar från obefogade
skuldkänslor.
Ingenting
av det som framförts av mina motståndare rubbar dessa slutsatser.
Nilssons hänvisning till den "moderna spädbarnsforskningen" enligt
vilken "spädbarnet från födelseögonblicket
(min kursivering) är ytterst kompetent i sitt affektiva utbyte med
ombesörjaren" styrker ju snarast mitt påstående. Kompetensen
föreligger ju redan innan barnet har kunnat påverkas av någon
erfarenhet.
Inte
heller Rydén är särskilt framgångsrik i sin argumentation.
Hans enda exempel på betydelsen av barndomsupplevelser är Clarence
Crafoords studie om Marcel Proust som sägs visa att "ett tidigt barndomsminne
av oedipal karaktär [spelar] en stor roll i författarens gestaltning
av sitt förflutna". Men mitt uttalande om barndomen handlade om dess
betydelse för "personlighet och psykiska problem". Det har faktiskt
inte undgått mig att människan har ett minne och jag har aldrig
betvivlat att minnet är bra att ha just när man skall beskriva
sitt förflutna. Men vad har detta med personlighet och psykiska problem
att göra?
Föråldrad
kritik."Freud dog ... för mer än 50 år sedan" påpekar
professor Smith. "En granskning av psykoanalysen borde ta fasta på
vad som hänt sedan dess". Men det jag sade om psykoterapi, bortträngning
m.m. handlade om aktuella förhållanden, inte dem som gällde
vid Freuds tid. Smiths synpunkt är mer relevant som kritik av dagens
undervisning på Psykologiska institutionen, där man trots allt
som hänt efter Freud har en freudiansk lärobok samt tre (!) av
Freuds egna böcker som kurslitteratur i ämnet personlighetspsykologi
(alltså inte psykologins historia).
Rorschachtestet.
Enligt
en i Lund tidigare använd lärobok finns det tusentals (!) studier
som visar att bläckplumpstestet saknar giltighet som diagnostiskt
instrument. "Nu finns det emellertid ett nytt bedömningssystem" skriver
Gudmund Smith och antyder att detta är mycket bättre. Jag antar
att han härmed avser det sk "Exner-systemet". Om detta finns mycket
att säga t.ex. 1) att det förutsätter att testet används
på ett sätt som helt strider mot den ursprungliga idén,
2) att det enligt nyare studier varken är så tillförlitligt
eller giltigt som anhängarna påstår samt 3) att huvuddelen
av den forskning som åberopas som stöd för systemet inte
är publicerad och därför omöjlig att granska.
Finns
det omedvetna? Enligt Nilsson tror jag inte på "Freuds tes om
det omedvetna" och för att demonstrera hur fel jag har redogör
han för några experiment som visar att människor genom
en betingningsprocess kan lära sig att reagera på signaler utan
att vara medvetna om sambandet. Men Nilssons argumentation är helt
överflödig. Jag delar inte den psykoanalytiska tron på
"det omedvetna". Däremot har jag aldrig ifrågasatt att människor
kan påverkas av motiv de inte är medvetna om. Detta har varit
allmänt bekant sedan urminnes tider och har inte upptäckts av
Freud. De experiment som Nilsson beskriver visar just det som ingen förnekar,
men säger inget alls om den freudianska teorin.
Sammanfattningsvis finner jag inte någonting i de tre professorernas artiklar som rubbar mina slutsatser om psykoanalysens brist på vetenskaplig substans.