Sydsvenska Dagbladet
1996-11-01
[Denna artikel beställdes av Sydsvenska Dagbladets kulturredaktion för att inleda en debatt om psykologins plats i modern vetenskap. Den gav upphov till ett stort antal kritiska artiklar som tyvärr inte kan återges här. Min slutreplik finns på hemsidan. Där finns också en lista över referenser som dokumenterar de påståenden jag gjorde i debatten.]
Det pågår en biologisk revolution i psykologin. Flera av de intressantaste bidragen till vår kunskap om människans psyke under senare år har kommit från evolutionsbiologi och hjärnforskning och det är kanske inte förvånande att kulturredaktionen ställt frågan om biologin kommer att tränga undan eller ersätta psykologin.
Frågan har dock inget entydigt svar, bl.a. därför att psykologin, liksom psykiatrin, idag består av två helt väsensskilda traditioner. Dels finns det en vetenskaplig akademisk psykologi som sedan länge integrerat biologiska framsteg och perspektiv, och därför inte gärna kan trängas undan av biologin, dels en mot biologi och vetenskap fientlig tradition som är stark bland många kliniskt verksamma psykologer och psykiatrer. Tyvärr identifieras den senare traditionen av allmänheten ofta med psykologin som helhet.
Den antibiologiska psykologin och psykiatrin har under senare år blivit allt hårdare ansatt och många av dess mest omhuldade föreställningar har vederlagts av forskningen. Ett viktigt exempel är tron att barndomsupplevelser är av avgörande betydelse för individens personlighet och psykiska problem senare i livet. Vi vet idag att arvsanlag har en mycket stor betydelse för den vuxne individen, men att barndomsmiljön spelar en helt underordnad roll.
Det är mot denna bakgrund förvånande att den psykoanalytiska traditionen så länge lyckats behålla en central roll i svensk psykologi. Freuds skrifter används fortfarande som kurslitteratur vid vissa universitet. Psykoanalytiskt orienterad utbildning är ofta ett krav för anställning som psykiater och uppmuntras för flera andra personalkategorier inom sjukvården medan inga krav ställs på utbildning i dokumenterat effektiv terapi. Statens rättsmedicinalverk skickar personal till USA för att tränas i Rorschachtestning. Bevisat verkningslös psykoterapi används för att behandla sexualförbrytare.
Att den psykoanalytiska traditionen lyckats överleva så länge torde delvis bero på att den vetenskapliga psykologin tidigare haft så litet att säga om de "stora" psykologiska frågor som intresserar människor mest: Varför blir man förälskad? Varför är män och kvinnor olika? Varför drabbas vissa personer av depressioner? För många är spekulativa svar på dessa frågor bättre än inga svar alls och inte ens riktigt dåliga teorier överges i allmänhet förrän det finns bättre alternativ. Det är dock tydligt att evolutionsteorin och hjärnforskningen nu starkt bidrar till att skapa ett sådant alternativ.
Om
jag ombads rekommendera någon litteratur som innehåller välgrundade
svar på de stora psykologiska frågorna, skulle jag inte tveka
att välja ett par biologiska böcker. Den ena är Robert Wrights
darwinistiska bok The Moral Animal, som visar hur många intressanta
aspekter på mänskligt beteende som könsskillnader, samarbetsvilja,
vänskap, kärlek, samvete och mycket annat kan förklaras
av det naturliga urvalet. Den andra boken är Peter Kramers Lyssna
till Prozac, som nyanserat och insiktsfullt diskuterar vad vi kan lära
oss om t.ex. humör, självförtroende, statushierakier, aggression
och sexualitet, genom att studera forskningen om signalsubstansen serotonin
och de läkemedel som ändrar serotoninets aktivitet i hjärnan.
Jag skulle vilja påstå att dessa två böcker kan
lära oss mer psykologi än all världens psykoanalytiska litteratur
sammantagen.
***
Den
biologiska revolutionen kan också tänkas väcka oro bland
seriöst arbetande vetenskapliga psykologer som inte vill se sitt ämne
"reduceras" till biologi. Rädslan att uppslukas av en annan disciplin
är vanlig i vetenskapen, men visar sig oftast obefogad. Evolutionsbiologer
och ekologer såg under en period sina ämnen hotade av molekylärbiologins
framsteg. Det blev modernt att syssla med DNA, och de som studerade hela
djur betraktades ibland som historiska kuriositeter. Den berömde biologen
Edward Wilson berättar i sina memoarer hur upptäckaren av DNA-molekylens
struktur, Jim Watson, försökte driva ut ekologer och evolutionsbiologer
från den biologiska institutionen vid Harvard.
Utvecklingen blev dock den motsatta. Den molekylärbiologiska revolutionen
kom att leda till en renässans även för den "gamla" biologin
med fördjupade perspektiv, nya frågeställningar och nya
kraftfulla metoder.
Biologin
kan uppfattas som ett hot också i ett helt annat avseende än
det som diskuterats ovan. I boken Mellan ängel och best varnar
idéhistorikern Anders Piltz för "en reduktionistisk syn på
människan". Han anser att "människans gåta inte för
snabbt får förklaras, att själva gåtfullheten måste
respekteras." Tanken att att människan löper risk att dehumaniseras
av biologin kommer naturligt för många. Blir inte kärleken
på något sätt mindre värd om vi får veta att
den "egentligen" är en hormonell berusning av några celler i
hjärnan? Ter sig inte vänfastheten som tarvlig, om den är
en instinkt med syftet att befordra individens egenintresse? Liknande föreställningar
har lett till en utbredd misstänksamhet mot användande av läkemedel
vid behandling av hjärnsjukdomar som t.ex. schizofreni. Man tycks
tro att den som förvärvar kunskap om den sjuka hjärnan automatiskt
måste förlora sin medmänsklighet.