Germund Hesslow
[Slutreplik om bortträngda
minnen]
Kan
en ung flicka vara utsatt för regelbundna traumatiska sexuella övergrepp i
månader och år, vara helt omedveten om detta i flera år eller decennier och
därefter med hjälp av psykoterapi återfå minnen av övergreppen? Många svenska
psykologer, psykiatrer och psykoterapeuter tror det och ägnar sig åt att
förrsöka förmå människor med olika psykiska problem att erinra sig sådana
bortträngda övergrepp.
I
den artikel som inledde debatten om sexuella övergrepp (15/1) hävdade jag att
tron på bortträngda och återvunna minnen saknar vetenskaplig grund, att sådana
"minnen" i själva verket uppkommit genom terapeutisk suggestion och
att terapi som går ut på att få fram bortträngda minnen är psykologiskt
kvacksalveri.
Ingenting
av det som framkommit i debatten ger mig anledning att mildra denna
formulering. Tvärtom framstår är det som ännu tydligare att förespråkarna för
bortträngningsteorin saknar argument. Det enda man haft att anföra är
personliga bekännelser (Ohlander), irrelevanta anekdoter (Christianson) samt
ren bedräglighet som Christiansons hänvisning till studier som inte existerar.
Det behöver kanske understrykas att de olika åsikterna om bortträngning inte är
ett uttryck för en psykologisk skolstrid. Biologiskt orienterade forskare och
läkare som Per Södersten, Henning Beijer och Christoffer Gillberg, eklektiker
som Jan-Otto Ottoson och psykoanalytiker som Lagerlöf har i stort sett samma
uppfattning
Att
debatten kommit att fokusera på just bortträngda minnen, beror inte på att
dessa skulle vara särskilt viktiga utan på att de är särskilt tydliga.
Övergreppsanklagelser som involverar bortträngda minnen är ju med största
sannolikhet falska, eftersom borttränging antagligen inte existerar. Andra fall
av påstådda övergrepp, som inte involverar rena orimligheter, är däremot ofta
mycket svåra att bedöma för en utomstående. Ingen har ju förnekat att sexuella
övergrepp mot barn förekommer eller att de skulle vara allvarliga. Det
förhållandet att det har varit så lätt att sprida vanföreställningar om
bortträngning bland psykiatrer, psykologer och psykoterapeuter och så lätt att
i domstolar och inför socialtjänsten vinna tilltro till anklagelser som med
största sannolikhet är falska, är dock ägnat att undergräva förtroendet för
såväl rättssäkerheten som för svensk psykiatri och psykologi även när det
gäller andra typer av sexuella övergrepp.
Det
kan idag inte råda någon tvekan om att ett stort antal oskyldiga människor har
misshandlats på det mest skandalösa vis av vårdapparaten och rättsväsendet,
därför att alltför många människor har låtit sig förledas av de ogrundade
myterna att sexuella övergrepp är mycket vanliga, att de kan bortträngas ur
medvetandet, att de ger upphov till ätstörningar, multipla personligheter och
en mängd andra psykiska problem som kan uppträda flera decennier efter
övergreppet, att det är svårt att genom suggestion skapa falska minnen och att det
är viktigt för ett övergreppsoffers psykiska hälsa att gärningsmannen straffas
med social utstötning och ett långvarigt fängelsestraff.
Ansvaret
för denna bisarra mytflora och för den hysteriska häxjakten på påstådda
förövare vilar naturligtvis i första hand på de psykiatrer, psykologer och
psykoterapeuter som saknat professionell kompetens att skilja mellan
vetenskaplig kunskap och trendig mytologi och som behandlar patienter utfrån
ogrundade vanföreställningar. Ansvaret vilar också på de kolleger som varit för
fega eller liknöjda för att säga ifrån om galenskaperna. Allvarligt är också
att många psykologer och psykiatrer tror sig besitta en på klinisk erfarenhet
grundad förmåga att avgöra om människors berättelser om övergrepp är trovärdiga
och gärna inför domstol gör uttalanden om vittnens trovärdighet. Vetenskapliga
studier på området visar dock att en sådan klinisk blick inte finns. En
egendomlighet i debatten har varit alla försäkringar från psykologer om att
deras verksamhet vilar på vetenskaplig grund och att felbehandling kanske kan
förekomma i USA där vem som helst kan kalla sig terapeut, men att en svensk
legitimation är en garanti för professionalism och för att svenska psykologer
aldrig skulle kunna tänkas inducera falska minnen eller framföra grundlösa
påståenden i domstolarna.
Det
ligger dock nu i öppen dag att legitimerade psykologer och psykiatrer varit
medansvariga för ett flertal fall av kvacksalveri, där falska minnen
inplanterats hos patienter. Det är också klart att ogrundade föreställningar om
sexuella övergrepp och om bortträngning av traumatiska minnen sprids av
universitetslärare i psykologi för att inte tala om alla kurser för
socialarbetare, nämndemän och anställda inom sjukvården. Så länge detta kan
fortgå framstår försäkringarna om psykologkårens professionalism som rent
löjliga. Incesthysterin är fortfarande en skamfläck för svensk psykologi och
psykiatri.
Ansvaret
för häxjakten vilar också på socialstyrelsen, som dels har finansierat och
stött en verksamhet där människor under väckelseliknande former rullar runt på
madrasser och suggererar varandra att minnas sexuella övergrepp, dels har gett
spridning åt oseriös litteratur på området, dels har givit ut egna skrifter med
ett grovt vilseledande innehåll som bla helt grundlöst misstänkliggör föräldrar
till psykiskt sjuka barn, samt slutligen har underlåtit att sätta stopp för de
terapeuter, psykologer och psykiatrer som ägnar sig åt en ovetenskaplig och
samhällsfarlig verksamhet.
Det
som nu behöver ske är att socialstyrelsen tar sitt ansvar som
tillsynsmyndighet. Detta betyder bla att man omprövar sitt stöd till den
oseriösa information som nu sprids om sexuella övergrepp, att man drar in sina
egna allmänna råd och att man gör en noggrann utredning av den verksamhet som
bedrivs av läkare och psykologer på detta område. Skulle man inte göra detta
bör ledningen för socialstyrelsen bytas ut.