(Recension av Robert Wright, The Moral
Animal).
Germund Hesslow
Det
är numera allmänt accepterat att det naturliga urvalet är den mekanism som
driver den biologiska evolutionen framåt. För att uttrycka det så enkelt som
möjligt: om en genetisk förändring uppkommer som ökar bärarens förmåga att
fortplanta sig, är det oundvikligt att den förändrade genen kommer att sprida
sig i populationen.
Det
finns inget skäl att tro att de evolutionära mekanismerna bara är tillämpliga
på kroppsliga egenskaper. Om gener påverkar organismers beteenden, måste även
dessa vara underkastade det naturliga urvalet. Redan Darwin insåg att de
individer som är mest omsorgsfulla vid valet av partner har en fördel framför
mindre nogräknade artfränder. Den hanne som väljer en frisk hona har en större
chans att få friska barn; den hona som väljer en stark och kompetent hanne ökar
sina möjligheter att få hjälp med försörjning och försvar. En genetisk
förändring som gör individer mer benägna att förälska sig i friska och dugliga
partners kommer därför i genomsnitt att få fler överlevande barn, och genen,
som ju ärvs av barnen, kommer i följande generationer att återfinnas hos allt fler individer.
När
tanken väl har väckts, att evolutionsteorins mekanismer även måste gälla
beteende, borde det vara ganska uppenbart att många aspekter på såväl
människans som övriga djurs psykologi kan förklaras genom det naturliga
urvalet. Vissa aspekter av vår emotionella utrustning är så välbekanta för oss
att vi inte tänker på att de behöver förklaras. Varför blir kvinnor förälskade
i män och omvänt? Varför bryr sig föräldrar mer om sina barn än tvärtom? Varför
månar vi mer om familjemedlemmar än om mer avlägsna släktingar?
Fastän
dessa frågor uppmärksammades av Darwin själv tog det mycket lång tid innan
utvecklingslärans konsekvenser för beteendevetenskapen började utforskas
systematiskt, och när det väl skedde var det inte precis mot en bakgrund av
entusiastiska applåder. Under en tid på 60- och 70-talen utvecklades några av
de grundläggande idéerna om den evolutionära nyttan och kostnaden hos
aggressivt beteende, släktskapsselektion och reciprok altruism av några
relativt okända biologer som John Maynard Smith, William Hamilton och Robert
Trivers.
När
dessa tankar så småningom populariserades i Edward Wilsons Sociobiology och Richard Dawkins The Selfish Gene möttes de av ett kanske inte helt oväntat ramaskri
från psykologer och samhällsvetare. Mer förvånande var att också många biologer
slöt upp bakom kritiken. Till och med framstående experter på genetik och
evolution som Richard Lewontin och Stephen Jay Gould har gjort gemensam sak med
antibiologiska beteendevetare, och inte dragit sig för den vanliga form av
akademisk McCarthyism som består i att associera biologisk psykologi med
nazistisk rasförädling.
De
motståndare till den evolutionära psykologin som trodde sig bekämpa ondskefulla
idéer framstår nu snarare som intellektuella ättlingar till biskop Wilberforce
och medlemmar i den sorglustiga historiska kader av bakåtsträvare, som alltid
bekämpat nya idéer inom vetenskapen. Ty även om ämnets pionjärer ibland alltför
lätt låtit sig entusiasmeras av ganska svagt underbyggda spekulationer, blir
det allt tydligare att den darwinistiska ansatsen har varit ytterst fruktbar
och redan avkastat en mängd intressanta resultat. Det är förresten påtagligt
vilket stort intresse som allmänheten, ibland tydligen fördomsfriare än vissa
vetenskapsmän, har visat. Såväl dags- som veckopress har under de senaste åren
ägnat stort utrymme åt biologiska förklaringar till alla möjliga psykologiska
problem.
De
som vill veta mer kan nu glädja sig åt att det utkommit en utomordentligt
läsvärd introduktion till den evolutionära psykologin, nämligen Robert Wrights
The Moral Animal. Författaren är själv varken biolog eller psykolog utan
journalist. Han har dock skaffat sig en grundlig förståelse för sitt ämne och
torde i själva verket ha en bättre överblick över det än flertalet biologer.
Wright
bemöter de antibiologiska fördomarna i första hand genom att visa vilken
oerhörd förklaringskraft som ligger i det darwinistiska perspektivet men också
genom att göra det tydligt att de politiska implikationerna går i många
riktningar, och att både höger- och vänsteranhängare kan finna ammunition i
biologin. Han framlägger flera förslag till hur man skulle kunna använda
darwinistiska resonemang för att åstadkomma önskvärda sociala effekter. Dessa
är ibland en smula ansträngda och orealistiska, men de visar ändå att det inte
finns några självklara kopplingar mellan ett biologiskt synsätt och politisk
ideologi.
Detta
sätt att försvara evolutionsteorin mot politiserande kritik är dock riskabelt,
då det ju kan uppfattas som ett implicit accepterande av kritikernas utgångspunkt,
nämligen att eventuella politiska konsekvenser är relevanta vid bedömningen av
en vetenskaplig teori. Den enda rimliga hållningen måste väl ändå vara, att vi
först försöker klargöra hur verkligheten är beskaffad och sedan anpassar våra
politiska idéer härefter.
Det
är dock inte svårt att se varför den evolutionära psykologin lyckas provocera
så många. Förklaringarna avviker ofta ganska starkt från de konventionella
och politiskt korrekta
föreställningarna om människans natur. Samtidigt har jag personligen många
gånger gjort den erfarenheten, att människor mellan skål och vägg gärna medger
att de konventionella uppfattningarna innehåller mer hyckleri än sanning.
Ett
exempel är det kapitel som förklarar varför kvinnor mer än män värdesätter
kompetens och emotionell trohet hos en partner, medan ungdom, hälsa och sexuell
trohet har större vikt för mannen. En man, som accepterar otrohet hos sin
hustru, löper risk att ägna sitt liv åt att hjälpa andra mäns gener in i nästa
generation. Hans egna toleranta gener har däremot små chanser. En kvinna löper
inte denna risk - hon vet alltid om hon är sina barns biologiska mor. Sexuell
otrohet från mannens sida är därför ett mindre hot. Däremot har hon anledning
att bekymra sig över risken att mannen lämnar henne för en annan kvinna, så att
hon ensam får stå för försörjningen och skyddet av barnen.
Att
det faktiskt finns en sådan skillnad mellan könen styrks av experiment där man
låtit män och kvinnor föreställa sig att deras partner har sexuellt umgänge
med, respektive förälskar sig i, någon annan. Registrering av puls, blodtryck
och andra fysiologiska reaktioner visar att könen visserligen reagerar i samma
riktning, men att männens reaktioner på sexuella snedsprång är större än
kvinnornas, medan kvinnorna reagerar starkare vid tanken på att mannen
förälskar sig i någon annan.
Dessa
och många andra liknande fenomen är välbekanta sedan länge och kan också ges
kulturella förklaringar. Ett tecken på att det handlar om biologiska mekanismer
är dock att de nämnda könsskillnaderna tycks finnas i praktiskt taget alla
kända kulturer.
Wright
är en utmärkt pedagog och han valt det snillrika greppet att illustrera både
dessa och andra darwinistiska resonemang i boken genom att använda Darwin och
hans liv som exempel. Diskussionen av partnervalets mysterier åtföljs sålunda
av en fascinerande skildring av Darwins och Emma Wedgwoods funderingar över
sina val av äktenskapspartner. Ett rikhaltigt material i form av brev och
dagboksanteckningar gör det möjligt att dokumentera inte bara de ömma känslorna
utan också de rationella överväganden som föregick beslutet att ingå äktenskap.
Den
evolutionära psykologin kritiseras ibland för att den med misstänkt lätthet
alltid kan trolla fram en förklaring till redan kända fenomen, men att den
blott sällan lyckas förutsäga något oväntat. Det ligger en del i denna kritik,
men Wright redovisar också oväntade fynd som baserats på evolutionära
resonemang. Vem skulle t.ex. ha anat att föräldrar i socialgrupp 1 månar något
mer om sina söner än om sina döttrar, medan det omvända tycks gälla i
socialgrupp 3? Eftersom en mans attraktionskraft på äktenskapsmarknaden är
starkt knuten till hans ekonomi och status, kan välbärgade föräldrar ganska
effektivt överföra attraktionskraft till sina söner. Föräldrar med mindre
resurser gör enligt detta resonemang klokare i att satsa på flickor, vars
framgång inte är lika starkt beroende av ekonomi och status. En indikation på
att detta resonemang är riktigt är att söner ammas något mer än döttrar i
socialgrupp 1 och tvärtom i socialgrupp 3. Det tycks också vara så att den som
fått en son i socialgrupp 1 väntar något längre med att skaffa ett andra barn,
en potentiell konkurrent om föräldrarnas omsorger, än om man fått en dotter.
Ett
av klassiska problemen för en evolutionär psykologi är den synbara förekomsten
av osjälviskhet. Gener som ökar benägenheten för osjälviskt beteende borde
förstöra sina egna chanser att återfinnas i nästa generation och därför
effektivt elimineras av det naturliga urvalet. Så varför har detta inte skett?
Varför finns det så mycket generositet?
En
del av svaret är släktskapsselektion. En gen som t.ex. gynnar omtanken om
syskon finns hos hälften av syskonen och gynnar därför sig själv. En annan
mekanism är den som kallas reciprok altruism och som innebär att de individer
som kan samarbeta med varandra genom att återgälda tjänster har en fördel
framför dem som är mera kortsiktigt själviska. Den affärsman som lura sin
partner kan tjäna mycket pengar, men bara en gång. På längre sikt undergräver
han det förtroendekapital som är nödvändigt för att få göra affärer igen.
Generositet och samarbetsvilja kan därför gynna det långsiktiga egenintresset.
Det är därför inte förvånande att en benägenhet för samarbete har uppkommit hos
de arter som är tillräckligt intelligenta för att hålla reda på de nödvändiga
sociala interaktionerna, d.v.s. i första hand primaterna.
Wright
illustrerar den reciproka altruismen genom att visa att Darwin, som av
historien fått ett rykte som moraliskt föredöme och en man med sällsynt starkt
samvete, i själva verket gjorde exakt det han borde om han önskade gynna sina
egna intressen. Innan Darwin hunnit publicera sin teori mottog han ett
manuskript från Alfred Russell Wallace där denne formulerade en skiss till en
evolutionsteori vars grunddrag var identiska med Darwins egna idér. Efter att
ha diskuterat saken med några sina några av vänner, i biologisk mening sina
allierade, bestämde han sig för att inför royal Society vid ett och samma
tillfälle presentera både ett eget och Wallaces manuskript.
Detta
uppträdande från Darwins sida har efteråt betraktats som särskilt
gentlemannamässigt men kan, som Wright påpekar, lika gärna beskrivas som slugt.
Darwin måste ha förstått att Wallaces insats skulle bli känd under alla
förhållanden och att eventuella försök att undertrycka dem i längden bara
skulle fått Darwin själv att framstå som småaktigt prestigemedveten. Hans eget
rykte skulle i själva verket bara kunna vinna på en "generös"
behandling av Wallace.
Darwin
var beroende av stöd från allierade som Lyell och Hooker och för att få detta
var det viktigt för honom att demonstrera att han var en hederlig person som
inte skulle kunna tänka sig att bedra sina vänner och som skulle återgälda
tjänster i framtiden. Darwin och Hooker lär ha tävlat med varandra i
försäkringar om att han fått ut mer av vänskapen än han bidragit med. Detta är
ju samarbetets essens och det, som vid första påseendet ter sig som altruism,
visar sig enligt Wright vid närmare betraktande vara ett förklätt egenintresse.
Ett annat sätt att uttrycka saken vore förstås, att säga att moral i hög grad
är just långsiktigt egenintresse. Moralen är ju, som också många filosofer
påpekat, ett regelsystem som det ligger i allas, alltså också den enskildes,
intresse att följa och upprätthålla. Detta är för övrigt ett av skälen till att
det är så vilseledande att beskriva moralen som om den i någon mening stod i
konflikt med naturen. Det är därför olyckligt att Wright genom sitt val av
titel bidrar till fördomen att människan skulle vara det enda djuret med moral.
Som framgår av boken finns det en rudimentär moral hos många arter och en
ganska sofistikerad moral hos de andra primaterna (se t.ex. Birgitta Tullbergs
recension av Frans de Waals Good Natured
under strecket den 26/8 1996).
Wrights
diskussion av Darwins samvete illustrerar också ett av problemen med den
evolutionära psykologin, nämligen att många av dess resultat lika gärna kunde
ha förklarats utifrån ett rationalitetsantagande. Varför anta att våra hjärnor
har utrustats med moraliska "instinkter" när vi har ett förnuft med
vars hjälp vi kan "tänka ut" att det är klokt att agera moraliskt. Ur
evolutionens synvinkel är det väsentligt att individen beter sig på ett sätt
som gynnar de egna generna, men det likgiltigt på vilket sätt dessa beteenden
faktiskt uppkommer. Det spelar ingen roll om vi väljer partner därför att vi
tenderar att förälska oss i personer som gynnar våra gener eller om vi väljer
samma personer på grundval av en rationell kalkyl. Det evolutionära utfallet
blir detsamma.
Det
är i detta sammanhang värt att notera att de spelteoretiska resonemang som
ligger bakom den evolutionsteoretiska analysen av samarbete och konkurrens
också används i liknande syften i ekonomisk och sociologisk teori.
Detta betyder inte att det föreligger någon motsättning mellan den biologiska psykologin och rationella förklaringsmodeller, bara att man inte skall tro att biologin tvingar oss att börja tänka i termer av opåverkbara instinkter eller drifter. Evolutionsteorin ger oss en fruktbar ram för beteendevetenskaplig forskning, men löser inte alla problem. Att reda ut vilka "metoder" naturen har valt för att försäkra sig om ett adekvat beteende är en uppgift som fortfarande åvilar samhälls- och beteendevetenskaperna.