Lycka

Germund Hesslow

Från Magasinet Neo, nr 2, 207

Att vara lycklig är gott, men är det verkligen livets mening? Många människor tycks anse det. I sin mycket uppmärksammade bok Happiness: Lessons from a New Science, Penguin Press NY, 2005) hävdar t.ex. författaren Richard Layard att lycka är det enda som är självklart gott och därför bör vara det yttersta målet såväl för våra individuella strävanden som för samhället och politiken.

Bakom denna uppfattning finns en teori om drivkrafterna bakom mänskligt handlande som beskrevs så här av utilitarismens grundare Jeremy Bentham:

“Naturen har satt människan under två separata herrar: smärta och njutning. Det är upp till dem allena att visa vad vin bör göra, såväl som att avgöra vad vi skall göra.”

Tanken är att handlingar alltid ytterst syftar till att uppnå vissa psykiska tillstånd eller upplevelser av sådana tillstånd. Några av dessa har att göra med tillfredsställelse av grundläggande fysiologiska behov. Vi äter för att uppleva mättnad, klär oss för att bli varma och sover för att kunna känna oss utvilade. Handlingar som inte leder till sådan basal behovstillfredsställelse antas istället syfta till att göra oss lyckliga. Vi lyssnar på musik, tittar på film eller läser romaner för att vi känner lycka när vi gör det eller därför att vi tror att vi lär oss något eller stimuleras till något som ökar våra möjligheter att bli lyckliga på längre sikt.

När vi väljer att skaffa oss en utbildning eller ett yrke, väljer ett sätt att bo, när vi väljer fritidsaktiviteter och vänner, dikteras valet av en bedömning av vilka alternativ som med störst sannolikhet ökar vår lycka mest. Att vi ofta gör saker för andra, för att de skall bli lyckliga, är inget problem för teorin. Det betyder bara att andras välgång kan göra oss själva lyckliga.

Kärnan i den här teorin, låt oss kalla den ”lyckoteorin”, är att det yttersta målet för våra handlingar är en sorts upplevelsetillstånd medan olika specifika livsprojekt egentligen bara är medel för att uppnå detta. Vi arbetar inte hårt för våra karriärer eller för att nå social status, utan därför att vi tror att karriär och status kan göra oss lyckliga. Vi ger inte upp vår nattsömn och stora delar av våra inkomster för att vi vill ha barn utan därför att vi tror att vi blir lyckliga av att ha barn.

Alla vet att lycka är ett svårdefinierat begrepp och att det finns olika former av lycka. Ibland tänker man på kortvariga upplevelser av glädje eller fysisk njutning, ibland på ett mer långsiktigt tillstånd av harmoni eller frånvaro av oro och ångest. Men fastän begreppet lycka är erkänt svårfångat och mångfacetterat, är det sällan någon ifrågasätter det grundläggande antagandet att målet för mänskliga handlingar är att uppnå ett visst psykiskt tillstånd.

Tanken att strävan efter lycka är den centrala drivkraften bakom mänskligt handlande är så utbredd och har så kommit att genomsyra vår kultur att den lätt uppfattas som självklar. I den amerikanska självständighetsförklaringen framhålls "Life, Liberty and the pursuit of Happiness” bland de oförytterliga rättigheterna och på första maj sjunger många att ”Internationalen åt alla lycka bär”.

Under de senaste åren har ett stort antal böcker om lycka utkommit. Lyckan har gjorts till föremål för en temakväll i svensk TV och diskuteras på kultursidor i radio. Sedan en tid finns det till och med en tidskrift om ”lyckoforskning”, Journal of Happiness Studies.

Men ”lyckoteorin”, om jag får kalla den så, håller inte. Det är en missuppfattning att lycka är det yttersta målet för mänsklig strävan. Jag vill inte påstå att strävan efter upplevelser aldrig kan vara ett väsentligt motiv för en handling. I själva verket är en av de allra starkaste drivkrafterna bakom mänskligt beteende viljan att undkomma ångest och ångestlindring kan beskrivas som en upplevelse. Ångestlindring är intressant, inte minst som det är den upplevelse som människor oftast försöker uppnå på artificiell väg, alltså med hjälp av läkemedel. I de flesta fall är dock lyckoeffekten av en handling inte den primära drivkraften.

När vi utför enskilda handlingar är det specifika mål som föresvävar oss, aldrig det mer diffusa lycka. Vi tänker på de pengar vi kan tjäna på ett visst arbete, den ära och berömmelse som kan uppkomma av en insats, den glädje våra anhöriga kommer att uppvisa när de får en gåva, de glada skratten hos våra barn när de får göra något som de tycker är roligt. Vi tänker dock normalt inte på den lyckokänsla vi själva kommer att uppleva som konsekvens av dessa ting.

När jag tänker på att ta mina barn till stranden ser jag i mitt inre hur de glatt plaskar omkring i vattnet. Tanken är en stark drivkraft, men den lyckoupplevelse jag själv kommer att erfara föresvävar mig knappast. När jag funderar över vad skall göra en dag - arbeta på en artikel för Neo eller ta barnen till stranden - försöker jag inte göra en kalkyl över de lyckokänslor de olika alternativen kommer att leda till. Låt mig försöka illustrera detta med några exempel.

Om jag kunde ta ett piller som göra mig allmänt föraktad och oduglig som far, så att mina barn blev olyckliga, samtidigt som jag själv blev lycklig resten av mitt liv, skulle jag ta det? Jag tror att alla föräldrar bestämt skulle svara nej. Man kunde kanske hävda att frågan bygger på ett orealistiskt antagande; svaret är inte är riktigt trovärdigt därför att man inte riktigt kan tro att man kan vara lycklig om man är allmänt föraktad eller om ens barn är olyckliga. Tankeexperimentet är dock inte helt orealistiskt. Vissa narkotiska preparat kan nog sägas ha ungefär sådana effekter och det är inte alltför svårt att föreställa sig nya droger som skulle leda till ett konstant lyckorus men samtidigt beröva brukaren all mänsklig värdighet och förmågan att ta hand om sig själv och sina närmaste.

Det finns människor med begåvningshandikapp som trots detta, eller kanske på grund av det, kan leva mycket lyckliga liv. Människor med Downs syndrom tycks inte i allmänhet lida av detta; tvärtom verkar många mycket nöjda med sin tillvaro. Ett tydligare exempel, om än mer okänt, är Angelmans syndrom som kännetecknas av extremt intellektuellt handikapp – patienterna kan i bästa fall lära sig enstaka ord – i kombination med likaledes extremt soligt temperament. Patienterna beskrivs vanligen som pigga, glada och lyckliga. Men skulle någon av oss verkligen vilja ha Angelmans syndrom? Skulle vi vilja att våra barn hade det?

När de första planen flugit in i World Trade Center den 11 september, insåg flera passagerare på det plan som så småningom landade på en åker i Pennsylvania att de bara hade minuter kvar att leva. Flera av dem plockade då fram sina mobiltelefoner för att skicka hälsningar till sina anhöriga. Det är inte rimligt att tro att detta beteende motiverades av hoppet om en förhöjd lyckokänsla under några få kvarvarande minuter. Dessa människor var angelägna om att göra något för sina närmaste. Deras egen lycka ingick knappast i kalkylen.

Många människor är villiga att göra enorma uppoffringar för att få barn, inklusive att riskera sina liv. Samtidigt finns det flera studier som tyder på att människor med barn inte är lyckligare än de som förblivit barnlösa. Betyder detta att de som skaffat barn har misstagit sig? Kommer kunskapen om barnens irrelevans för lyckan att leda till att alltfler människor avstår från barn? Naturligtvis inte. Man skaffar inte barn för att dessa skall göra en lycklig. De flesta föräldrar skulle däremot gärna avstå från egen lycka för barnens skull. Den oro, som för de flesta är en ofrånkomlig del av föräldraskapet, är en del av det pris man gärna betalar.

Problemet är inte bara att vi saknar en användbar definition av lycka, utan är mycket mer djupgående. Det finns en betydande förvirring när det gäller mänsklig motivation i allmänhet. Om någon frågar oss varför vi äter exempelvis choklad, kommer svaret nästan alltid att vara: ”Jag tycker det är gott.” Det svaret kan dock inte vara riktigt, för i så fall skulle vi inte svälja chokladen. Om det verkligen var smaken vi var ute efter, skulle vi väl vilja hålla kvar den så länge som möjligt i munnen. Att svälja chokladen blir rent kontraproduktivt.

Vi äter inte choklad för att det är gott. Vi kallar det gott för att vi äter det. Det finns flera saker, exempelvis vissa ostar eller öl, som har en smak som de flesta av oss instinktivt ogillar starkt, men som, möjligen på grund av sitt stora näringsinnehåll, av kroppen identifieras som nyttigt och vi snabbt lär oss tycka om. När vi märker att vi faktiskt spontant och frivilligt äter osten, säger vi att den smakar gott. De egenskaper hos osten som får oss att vilja äta den, sannolikt viktiga näringsämnen, är fördolda för oss.

Något liknande gäller lyckan. Vi känner oss vanligen lyckliga när vi uppnår våra mål och det är frestande att dra slutsatsen att det var denna känsla som var det egentliga målet. Som borde framgå av exemplen ovan är det dock inte lyckoupplevelsen som är målet. I själva verket är det rimligare att tänka sig att det psykiska tillstånd vi ibland upplever när vi uppnått något vi föresatt oss är en biprodukt. Eftersom detta innebär att människors (uppgivna) lycka i hög grad samvarierar med i hur hög grad de uppnår sina mål, kan yttre tecken på olycka eller lycka tjäna som en fingervisning om hur väl ett samhälle låter människor uppnå sina mål, men lyckan är ingen livets guldmyntfot mot vilken alla andra värden kan mätas.

Jag kan inte svara på hur mänskligt beteende egentligen styrs eller vilken roll lyckan har. Frågan är enormt svår, både ur filosofisk och ur naturvetenskaplig synvinkel. Att den ändå i någon mån borde intressera Neos läsare beror på att den har politiska implikationer. Om man tror på lyckoteorin, blir det viktigt att ta ställning till vilket samhällssystem som leder till största möjliga lycka åt största möjliga antal människor. För inte så länge sedan var det en utbredd idé att en beteendevetenskaplig expertis skulle få möjligheter att detaljstyra människors liv. I Richard Layards bok, som jag nämnde ovan, återupplivas idén och lyckan görs till politikens yttersta mål.

I teorin borde det vara möjligt att ett antal experter skulle kunna ersätta en anarkistisk äktenskapsmarknad och para ihop människor så att den totala lyckan optimeras. Tanken är idag orealistisk, eftersom beteendevetenskapen inte kommer i närheten av att klara något sådant, men tänk den ändå. Mot denna utilitaristiska tanke kan ställas en rättighetssyn enligt vilken individen har en vetorätt, i det här fallet rätten att vägra äktenskap, även om detta skulle leda till mindre aggregerad lycka för samhället.

De flesta av oss skulle nog betacka oss för ett utilitaristiskt samhälle, men varför? Om det verkligen är så att vi alla strävar efter lycka, vad finns det då för skäl mot att lämna mer makt åt en expertis som kan tala om hur detta mål lättas uppnås?

Ett av Layards argument är att det inte finns något annat av alla accepterat mål som kan tjäna som mätare på hur framgångsrik en viss politik är. Men behövs det verkligen ett sådant överodnat mått? Är inte Layards utgångspunkt ett ovanifrån-perspektiv som innebär att han skall bedöma hur bra människor har det?

För egen del skulle jag önska att politiken inte betraktades som en verksamhet med målet att skapa värden åt andra utan som ett sätt att jämka mellan människors önskemål när de kommer i konflikt med varandra.

Eftersom vi inte alls förstår vad människor strävar efter eller varför, är det kanske rimligare att låta dem själva definiera sina livsmål.